Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: ”Flyktingkrisen tände hopp om en livskraftig framtid.”

En av de kommuner där skattepengarna inte vill räcka till.Bild: Johan Nilsson/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Kommunerna får det allt besvärligare. Många går redan med underskott och många har aviserat skattehöjningar till nästa år. Detta har regeringen förstått. Sålunda föreslår den i årets budgetproposition att bidragen till kommunerna ska öka. Motivet är demografiskt – fler barn och fler äldre än 85 – och ökningen blygsam. En tröst möjligen för storstadskommunerna som brottas med just dessa problem, framför allt med dem som sammanhänger med de ökade barnkullarna.
Men det står inget i propositionen om det speciella problem som många glesbygdskommuner ställts inför. Hur de flyktingar de tog hand om under flyktingkrisen ska hanteras. Ty många små kommuner i ekonomiskt svaga områden med tomma lägenheter öppnade sina portar på vid gavel när flyktingarna strömmade till.
Här hittar vi gamla bruks- och industriorter som Lekeberg, Valdemarsvik, Munkfors, Bengtsfors, Filipstad och Östra Göinge. Alla med stort beroende av det kommunala utjämningsstödet – skatteintäkterna räcker bara till två tredjedelar av verksamhetskostnaderna. Kommuner som ungdomar flytt. Kvar finns de gamla. De som inte längre kan bidra till samhället utan som istället behöver vård och omsorg.
I dessa kommuner plågade av missmod och hopplöshet tände flyktingkrisen hopp om en mera livskraftig framtid. Framför sig såg ansvariga politiker hur de nyanlända skulle bidra till fler jobb och ökade skatteintäkter. Men nog borde de ha förstått att människor utan användbara yrkeserfarenheter och utan förmåga att kommunicera på svenska inte kommer att lyckas med det som bygdens egna ungdomar misslyckats med – hitta ett jobb att leva på.
Så länge som statsbidragen strömmade till var det klang- och jubeltider. Men nu är reglerna sådana att flyktingbidrag betalas ut i två år. Sedan får kommunen klara sig på egen hand. Nästa år betalas de sista bidragen ut. Nödrop om vad som då kommer att hända har redan nått oss. Först ut var Bengtsfors och Filipstad men fler kommuner lär följa efter.
Tvåårsregeln kan inte ha kommit som en överraskning. Men det gjorde förmodligen omdaningen av Arbetsförmedlingen. Myndigheten bantas. Kontor läggs ner. Andra ska övertas av privata aktörer. Men vem tror att Östra Göinge är en intressant ort att etablera sig i? Den fråga som därmed infinner sig är vem som då ska hjälpa de nyanlända att hitta jobb och utbildning där de bor. Att flytta dit jobben finns är ingen lösning för där finns som bekant inga bostäder.
Det de kommunala företrädarna nu fruktar är att flyktingarna låses fast i den kommun de en gång välkomnades av och i ett bidragsberoende som kommunen måste finansiera.
Det må så vara att de politiskt ansvariga som välkomnade tusentals flyktingar var naiva i sin tro på att just de skulle vitalisera kommunen. Men samtidigt är det orimligt att invånarna i de kommuner som hjälpte regering och riksdag ur en svår knipa ska bli utan den vård och omsorg som de faktiskt är berättigade till. Ty för en liten kommun kan försörjningsstöd åt låt säga 200 flyktingar betyda skillnaden mellan en låg välfärd och ingen alls.
Bara för att de ansvariga vågade sig på att drömma.
Gå till toppen