Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Lennart Kolmodin: En kväll när kontrollen jazzade iväg

Det hände sig att jag skulle spela bas med ett tillfälligt sammansatt band. Vi repade in ett gäng coverlåtar. Få eller inga av dem tillhörde de mest slitna, vilket var kul.

Basen i musikbygget.Bild: Lennart Kolmodin
Sedan gick det några veckor och mycket annat hann hända, det var en sådan tid. Så kom helgen då vi skulle spela fredag och lördag kväll på kvarterskrogen.
Ett, två, tre...fyr. Det är då jag inser att jag inte kommer ihåg i vilken tonart den första låten går i. Vilken basgång det rör sig om. Vi spelar två låtar under kvällen som påminner starkt om varandra, men de går i olika tonarter och har skiftande ackordföljder. Vilken är detta?
Du kan mumla eller hitta på ny text som sångare, vilket jag har gjort. Du kan låta bli att spela som gitarrist, vilket jag också gjort. Men basen avgör vad det blir. Du måste spela. Och det gjorde jag.
Kvällen gick sådär. Och det var inte bara mitt fel, vi skulle ha repeterat mer.
Allt var inte illa. Musik i grupp kräver att du lyssnar och jag har sällan lyssnat så koncentrerat som den här kvällen. Det gjorde gott. Ibland.
Annat gick inte att rädda. För alla.
När vi lastade grejerna efter spelningen dök en överförfriskad kroggäst upp, fick syn på mig och beslöt att säga sitt hjärtas mening.
Efteråt konstaterade en musikalisk vän att vi gjort en del spännande nytolkningar av bekanta låtar. Jag berättade inte att det var helt oavsiktligt.
Alla var inte lika förlåtande.
När vi lastade grejerna efter spelningen dök en överförfriskad kroggäst upp, fick syn på mig och beslöt att säga sitt hjärtas mening. Det gjorde han med det värsta kraftord han kunde komma på:
– Din jävla jazzmusiker!
Jag är väldigt långt ifrån att kunna spela jazz, men förstod vad han menade. Vi – jag – hade förstört några av hans favoriter och trodde att vi visste vad vi gjorde.
Nästa dag repeterade bandet på eftermiddagen och vi spelade någorlunda felfritt på kvällen. Inga djupa dalar – men faktiskt heller inte lika höga toppar.
Kontroll är inte allt.
Läs också Konsertpianisten som tycker det är rätt att tala om när det blir fel
Läs också Kontroll – en samtidsfråga som känns relevant
Läs också Arbete över generationsgränserna hjälper till att skapa kontroll
Följ Inpå livet även på Facebook och Instagram. Har du tips på ämnen och personer vi bör skriva om är du välkommen att höra av dig via mejl inpalivet@hdsydsvenskan.se eller på telefon 040-281200.
Gå till toppen