Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tobias Lindberg: Försvarsmissar får S att förlora på hemmaplan.

Stefan Löfven (S) tappar stöd bland LO-medlemmar.Bild: Hossein Salmanzadeh/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Socialdemokraternas väljarstöd har minskat en längre tid. Nu vittrar det också i kärnan. Arbetarepartiet är inte längre störst bland män inom LO, enligt nya siffror på tisdagen.
Mönstret är tydligt när Statistiska centralbyrån, SCB, presenterar partisympatier nedbrutna på olika grupper. Sedan i maj har S-sympatierna minskat över 5 procentenheter bland samtliga LO-medlemmar. Men allra tydligast är tillbakagången bland LO-männen där stödet för partiet nu ligger på 30,3 procent. Det kan jämföras med 33,2 procent för Sverigedemokraterna, som ökar markant i denna kategori.
Samhällsutvecklingen med åtföljande debatt lär vara en delförklaring till att opinionen ser ut som den gör. Skjutningar och sprängningar har lett till politiska samtal om gängkriminalitet, integration och invandring. Det är hemmaplan för SD-ledaren Jimmie Åkesson och hans kolleger. De har högt förtroende i dessa frågor – utan att för den skull förväntas leverera lösningar av det slag som S avkrävs i rollen som största regeringsparti.
Så långt kan kräftgången för S alltså ses som ganska naturlig. Men som statsvetaren Marja Lemne påpekar i Ekot handlar det sannolikt om fler faktorer än så.
"Förutom gängkriminalitet och invandringen ska vi inte glömma bort det tumult som varit om Arbetsförmedlingen, arbetsmarknadspolitiken och den svenska modellen. Det har varit djupt förankrat i LO-leden."
Arbetsmarknadsområdet är Socialdemokraternas hemmaplan. Där borde partiet inte ha några problem att ta hem det politiska spelet. Men nu ser utgångsläget förstås ut som det gör. Regeringspolitiken vilar till stora delar på 73-punktsöverenskommelsen mellan S, MP, C och L. Och då inte minst på dess riktlinjer för hur Arbetsförmedlingen och arbetsrätten ska reformeras.
Det är förståeligt om socialdemokrater inte brinner av lust att försvara en del av de liberala förslagen. Men det blir ändå märkligt när de knappt ens försöker i frågor där det faktiskt finns goda S-argument att ta till.
Trots att striden kring reformeringen av Arbetsförmedlingen drevs ända till randen av en regeringskris tycktes S-företrädare snarare två sina händer än att påpeka det självklara: myndigheten är en ineffektiv koloss som måste moderniseras för att kunna möta framtida behov. Regeringen hade behövt ta itu med detta även om den inte hade gjort upp med C och L.
Eller ta de omstridda planerna på förändringar i arbetsrätten. Visst hotar fyrpartiuppgörelsen att gå lagstiftningsvägen - men bara om arbetsmarknadsparterna inte själva kommer överens. Det ligger även i Socialdemokraternas intresse att lösa frågan som har diskuterats i många år utan konkret resultat.
Det politiska trycket tycks göra susen. Låt vara att flera medlemsförbund revolterar mot LO-ledningen – nu finns åtminstone ett liggande förslag till avtal mellan parterna. Och för att lugna stämningarna hade S-ledaren Stefan Löfven gott kunnat göra något som han gör förvånansvärt sällan: påpeka att det inte är försämringar för arbetstagare som är på gång. Enligt regeringsöverenskommelsen ska arbetsrätten moderniseras "samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls".
Socialdemokraterna slöt ett avtal för att komma till makten. Då måste partiet också stå upp för dess politik, annars brister trovärdigheten.
Ett parti som leder regeringen kan inte slarva med försvarsspelet. Även de vanligtvis allra trognaste supportrarna börjar uppenbart tröttna.
Gå till toppen