Klaus Olsen var vår gode vän och käre granne.

Han kom från vårt danska grannland, vi var grannar på Kirseberg och vi hade våra sommarställen i östra Skåne.

Klaus var uppväxt i Melby på norra Fyn. Under en Spiesresa till Rom träffade han Ingrid från Österlen och de båda bosatte sig på Östergård i Malmö.

Klaus utbildade sig till lärare i samhällskunskap och historia. För att ha nära till flygbåten och sin växande familj i Sverige sökte han och fick tjänst på Rysensteens gymnasium, strax bakom centralstationen i Köpenhamn.

Klaus förblev både Östergård och Rysensteen trogen i hela sitt liv. Han kom att pendla i nästan trettio år och han lär ha varit Öresunds näst mesta pendlare. Otaliga är berättelserna om hur Klaus isiga vintrar steg upp mitt i natten, cyklade till stationen med en bok på pakethållaren, för att via Helsingör ta sig till jobbet. Han missade nästan aldrig en undervisningsdag på grund av vädret, det var viktigt för honom. Men han missade heller inte att ta sig hem på kvällen till familjen.

Sista åren var han biträdande rektor på Rysensteen och i hans arbetsuppgifter ingick att planera skolans examensperiod, det ur svenska ögon lite ålderdomliga tillvägagångssättet med muntliga och skriftliga förhör.

Försomrarna blev stressiga och då var det skönt för honom att kunna ta sig till sommarstället Komstad utanför Simrishamn där han, Ingrid och barnen byggt upp ett litet paradis med snickarglädje, odlingar och många gäster.

Klaus förblev hela sitt liv både hundra procent dansk och hundra procent svensk. När han flyttade till Sverige läste han igenom stora delar av den svenska litteraturhistorien för att bättre förstå sitt nya hemland.

Författare som Astrid Lindgren, Ivar Lo-Johansson men också Lars Widding blev hans svenska universitet och han kunde oftast mer om Sverige än de flesta svenskar. Men han förblev också hundra procent dansk. Han var uppväxt i en Radikale Venstre-familj och var kritisk till mycket av utvecklingen i Danmark. Men ingen kunde som Klaus sätta in utvecklingen i sitt sammanhang och åtminstone göra den lite mer begripligt.

Klaus fick sitt besked om cancern i bukspottskörteln i somras. Han fick bara några månader kvar att leva men det blev mitt i sorgen en fin tid. Även under sjukdomstiden var det viktigt för Klaus med de positiva och vardagliga samtalen och att ta vara på stunden. Den mesta tiden kunde han vara hemma och sista tiden stod sjukhussängen placerad mitt i vardagsrummet. Vi vänner kunde titta in stund för att dela sorgen och avskedet med familjen.

På somrarna brukade Klaus och vi träffas på Österlen eller på Kirseberg. Vi diskuterade svenska och danska böcker, pratade politik, berättade om barn och barnbarn och allt som hör livet till.

Det blir tomt i sommar när Klaus inte längre finns med oss i skuggan under äppelträden.

Olle Sjökvist

Catrin Sjökvist

Kent Skoog

Inger Skoog

Ulf Ernfors