Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Språka på svenska.

Internationella biblioteket i Stockholm: böcker och andra medier på 121 språk.Bild: Simon Rehnström/SvD/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Kroppsspråk räcker långt när Hipp i Malmö berättar sin version av Hans och Greta. De få orden är på den blandade ensemblens olika modersmål: spanska, finska och turkiska. Hitte-på-italienska och svenska. Det fungerar. Ett gemensamt projekt kompenserar för språkliga brister; finska arbetskraftsinvandrare har klarat ett liv på Volvo utan att lära sig språket. Lite torftigt blev det ändå, ett liv i Sverige utan att kunna svenska.
Språkkravet ses nu allt oftare som ett krav för medborgarskap – punkt 41 i januariavtalet – och här finns en poäng: det är svårt att leva som medborgare utan att förstå sitt samhälle. Torftigt. Segregerat.
I Sverige talas det svenska, fast också en rad andra språk. Så har det alltid varit, påminner lingvisten Mikael Parkvall om i den lilla boken Språken i årsboxen 2019 Det nya Sverige från Riksbankens jubileumsfond.
”Sverige har aldrig varit enspråkigt, och det finns inte ett enda land på jorden som är det”, hävdar han. Hos oss finns både invandrade språk – som finskan och arabiskan – och inhemska som samiska och meän kieli. Hur många de invandrade språken är, är svårt att säga exakt, men enligt Parkvall har nära 2,2 miljoner ett annat modersmål.
Ändå går det inte att påstå att svenskan ligger pyrt till – även om vi språkpoliser kan reta oss på alla sär skrivningar och brist på känsla hos infödda för skillnaden mellan de och dem. Andra irriterar sig på att många växlar, att de lånar in ord eller meningar på det språk som berättelsen kräver. Eller helt saknar vissa domäner på ett språk, som köksredskap eller växtriket.
Språklandskap förändras. I Tyskland håller plattyska på att försvinna, medan turkiskan växer. I Sverige går meän kieli och älvdalska kräftgång, medan arabiskan växer. Det kan reta nationalister, men är det ett problem på riktigt? Knappast. Däremot behöver alla här ett språk att kommunicera på. Hellre då ärans och hjältarnas svenska än engelska.
Gå till toppen