Jag tyckte att Livets museum lät uppfriskande, som att där kan ju inget gå snett. Vad naiv jag var. Jag glömde läsa underrubriken, att det är ett ”medicinhistoriskt” museum. Nu står jag och tittar in i ett vitrinskåp med gamla sjukhusinstrument från förr i tiden, och får kalla kårar. Museet ligger i en gammal sjukhuskulvert, och det känns. Här har människor definitivt dött. Jag rör mig snabbt igenom det, vill helst inte stanna för länge vid respiratorerna. Oj, där sitter en man och kollar på sitt skägg i tvåhundra gångers förstoring med hjälp av en lupp: skärmen framför honom fylls av ett enda skäggstrå som ser ut som en vass, svart spik. Och där sitter en kvinna med ett barn och testar sitt luktsinne genom att lukta i olika flaskor. “Det här tror jag är fisk” säger hon. Jag blir inte så sugen på att testa mitt eget luktsinne, lukten av fisk är det sista jag vill ha just nu. Jag går förbi en inglasad barnskjorta, gräddvit med mörka fläckar. Den har tillhört ett litet barn, står det på en skylt, ett barn som hette Henny och som hade smittkoppor. Hur fan är det möjligt? tänker jag, och vet inte riktigt vad jag syftar på. Kanske: hur är det möjligt att man sparar en sjukdomssmutsig barnskjorta för eftervärlden – och glasar in? Och när jag kommit längst in i korridoren så ser jag något som får mig att skrika...