Vad kännetecknar egentligen poesi? En fråga så grundläggande att jag glömt ställa den på många år, men som får ny relevans när jag nu läser ett antal nyutkomna diktböcker för barn. Vad är poesi? För mig, för barn? Vi vet ju att dikt inte behöver vara rimmad, och nuförtiden bara sällan är det – nej, min åttaåring menar rentav att ”riktig poesi” faktiskt inte rimmar. Den är fri vers skriven med ”mycket känslor”.

Hon är såklart något på spåren. Det poetiska handlar om någon form av förtätning, av språket eller ämnet eller känslan eller teorin? Antalet ord? Hur de står uppställda? Vad de förmedlar? Är poesi för barn då en särskild kategori? I böcker för väldigt små barn är glidningen mellan poesi och prosa inbyggd i själva strukturen. Fåordiga böcker som Barbro Lindgrens ”Max potta” eller Anna-Clara Tidholms ”Läsa bok” är poetiska i sig, förtätade. Men vad händer sen? Ja, frågorna är lika många som rimmen i en sonettkrans. Men ska man använda böckerna jag nyss läst som undersökningsmaterial är det hursomhelst svårt att tala om barnpoesi som något som inte rimmar.

Mårten Melin är undantaget. I höst utkommer han med sin åttonde diktsamling ”Min längtan kvar. Dikter om kärlek – tappad och hittad”. Boken, som är skriven för lite äldre barn, kretsar kring kärlekens olika stadier: den hemliga kärleken, den olyckliga, den besvarade, den mörka. Melin skriver enkelt och starkt om känslor som det kan vara svårt att sätta ord på.

Dikterna är poetiska utan att vara jobbigt pretentiösa, och den fria versen känns fräsch. Melin har för övrigt skrivit fri vers även för mindre barn, till exempel i debuten ”Mera glass i däcken” från 2003.

Lena Sjöberg, som tidigare bland annat skrivit den populära (och poetiska) bilderboken ”Tänk om”, är nu aktuell med diktsamlingen ”Min syster är ett spöke och andra dikter” som riktar sig till barn i åldrarna nio till tolv. Boken fokuserar på företeelser i livet som rent faktiskt är förtätade – starka känslor som kärlek och oro, stora avgörande händelser som när någon flyttar eller dör, livsavgörande insikter som att någon är en dålig kompis, eller att det lilla jaget är en del av världsalltet. Dikterna, ständigt rimmade och rytmiskt behagliga, försöker ringa in det viktiga i tillvaron, och Sjöberg är som vanligt expert på att lyfta fram det stora i det lilla. Som när doften i en gammal morgonrock banar väg för en rad minnesbilder av den döda mormodern, eller när morgontidningen får liv och påminner diktjaget om världens alla orättvisor. Det är fin dikt om angelägna ting, men kanske litet förutsägbar?

I sitt försök att omfatta allt från myspys-känslor till skräck och ensamhet blir Lena Sjöbergs samling i mina ögon en smula schematisk, och varje enskild dikt tunnas alltför mycket ut.

Hanna Lundström och Maija Hurmes diktning för barn mellan nio och tolv går en delvis annan väg. I samlingen ”Rassel prassel strössel. Poesi om stunder i stan” följer vi med på en rundtur i ett vardagligt stadsliv, bland cyklister, pizzerior och statyer. Vi blir sittande på en bänk med en kopp choklad i händerna eller tar en takeaway-kaffe i flygande fläng. Första dikten ”Torget” sätter den vardagliga stämningen:

Dikterna är inte sällan hyllningar till vardagstingens inneboende poesi – disktrasor, brödrostar, muffins och porslin regerar – det här är diskbänksrealism i en uppskruvad och munter form. Text och bild rör sig i en rasande fart, och det finns symtomatiskt nog sällan tid för eftertanke.

Även Emma Adbåge och Lisen Adbåges nya bok ”Folk. Främlingar och vänner – nån du kanske känner!”, som riktar sig till barn i ungefär samma åldersspann, uppehåller sig vid vardagsbestyr, men här i en mer absurdistisk form. I ett virrvarr av högt och lågt avhandlas vitt skilda ämnen som kaktjuvar, simhallsbesök och julstök – knappt har du landat i en känsla förrän du utsätts för en annan. Också bildspråket är disparat och myllrande – men varför detta höga tempo? Saknas tilltro till diktens förmåga att fånga de små? I favoritdikten ”Prepositioner” uttrycks en pregnans som jag gärna hade sett mer av. De korta, starkt rytmiserade stroferna pekar mot en större berättelse som rymmer både humor, ömhet och skam:

Dikten fick mig att minnas varför jag alls läser poesi. För att bra dikt kan öppna världar – språkliga eller faktiska – inte sällan genom att själva vara världar, öar av förnimmelse, punkter av skevt språk- eller tankegods. Punkter som inte har ett tydligt mål i sig, utan vars syfte tvärtom i några korta strofer lyckas uppstå i mötet med mig som läsare.

I Lotta Olsson och Olof Landströms diktsamling ”Just nu” tycks sådana ögonblick uppstå på var och varannan sida. Boken utforskar på ett sensitivt vis idén om nuet. Tänk att allting händer samtidigt – saker som ingår i en historisk ordning sker parallellt med slumpartade förlopp. Vardagligheter och heligheter existerar nu. Ditt nu är också mitt.

Genom sin korthuggna trokeiska vers och med en fascinerande träffsäkerhet förmedlar Lotta Olsson nuets poetiska kvalitet som kärl för dessa disparata ting. En hemlig, mystisk och, ja, poetisk port öppnas mellan det förflutna, nuet och framtiden. Samtidigt håller Olof Landströms vackra, skira bilder fast berättelsen i en detaljrik vardag. Det är väldigt fint.

”Just nu” rekommenderas av förlaget från tre år, men har passande nog ingen slutålder. För denna 43-åring funkar den alldeles utmärkt.