Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Hur missriktad besattheten av en ökande BNP än är, skulle miljarder människor stå utan mat, hem och sjukvård om ingen ekonomisk tillväxt fanns.”

En hållbar miljö får vi bara om vi samtidigt arbetar för större social rättvisa, skriver Joseph E Stiglitz, nationalekonom, professor vid Columbia University och chefekonom vid Roosevelt Institute.

För inte så länge sedan trodde en del amerikaner att klimatförändringarna skulle gynna dem. Vattnen utanför Maine i USA skulle exempelvis bli varma nog att bada i, skriver artikelförfattaren.Bild: Robert F. Bukaty
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Det är uppenbart att vårt sätt att leva går ut över vad jorden tål. Om vi inte ändrar på något blir konsekvenserna allvarliga. Detta "något" kan vara den ekonomiska tillväxten.
Klimatförändringarna är det allvarligaste hot vi står inför och vi har redan börjat märka vad de innebär. I "vi" inkluderar jag amerikanerna. I USA domineras det ena stora politiska partiet av klimatförnekare. Landet släpper ut mer växthusgaser per invånare än något annat och är det enda som dragit sig ur klimatöverenskommelsen som förhandlades fram i Paris 2015.
Det finns alltså en viss ironi i att just USA är ett av de länder där extremt väder som översvämningar, bränder, orkaner, torka och iskyla har vållat störst materiell förödelse.
För inte så länge sedan trodde en del amerikaner rent av att klimatförändringarna skulle gynna dem. Vattnen utanför Maine i nordöstra USA skulle exempelvis bli varma nog att bada i.
Några ekonomer anser fortfarande att det inte är någon fara så länge medeltemperaturen på jorden inte stiger mer än 3-4 grader Celsius, istället för två grader som är Parisavtalets tak. Det är en dåraktig chansning. Koncentrationerna av växthusgaser ser ut att nå sin högsta nivå på miljoner år. Fattar vi fel beslut idag, har vi ingenstans att ta vägen.
Studier som kommer fram till att vi ska acceptera högre temperaturer saknar som regel korrekta riskanalyser och därför lägger de teoretiska modellerna för liten vikt vid det värsta möjliga utfallet.
Ju allvarligare man ser på risken för att något går på tok, och ju värre resultatet i så fall blir, desto fler försiktighetsåtgärder måste man ta till. Undervärderar man riskerna, och i synnerhet om man undervärderar dem rejält, uppstår ett systemfel i analyserna som lurar oss att tro att vi kan slå oss till ro.
Dessutom bortser de här rapporterna ofta från att skadeverkningarna inte är linjära. Våra ekonomiska och ekologiska system kan vara rätt motståndskraftiga mot små förändringar, men när förändringarna når en viss nivå är skadorna inte längre proportionella. Istället accelererar de i takt med att temperaturen höjs.
Skördar påverkas alltid av frost och torka, men så länge vi befinner oss under brytpunkten påverkas inte risken för att drabbas av frostknäppar och torkperioder. När vi däremot passerar den accelererar risken för extrema vädersituationer.
Samtidigt är det just när följderna av klimatförändringarna blir omfattande, som vi har minst möjlighet att klara kostnaderna för dem.
Det finns inga försäkringsfonder att ta till när vi måste investera för att skydda oss mot stora höjningar av havsvattennivåerna, oförutsedda hälsorisker och omfattande flyktingströmmar som beror på klimatförändringarna. När det sker, blir vår värld fattigare och mer oförmögen att kompensera allt som går förlorat.
De som anser att det är slöseri med pengar att agera idag brukar i sina beräkningar komma fram till att det är billigare att vänta och se. Resonemanget bygger på att varje handling som rymmer en framtida kostnad eller vinst, bara kan bedömas korrekt om man räknar om den i dagens penningvärde.
Om en dollar om 50 år fortfarande är värd en dollar är det ett starkt skäl att handla kraftfullt för att förhindra en framtida dyrbar förlust. Om dollarn bara är värd tre cent blir det däremot en billig förlust som man inte behöver gardera sig emot; man kan alltså låta bli att agera förebyggande.
Hur framtida vinster och förluster värderas är alltså en avgörande fråga. President Donald Trumps regering har uttalat att man inte vill lägga mer än cirka tre cent per dollar på att förhindra en förlust om 50 år. Framtida generationer har alltså inget större värde. Resonemanget är moraliskt förkastlig. Vi-avvaktar-förespråkarna bortser från alla framsteg inom offentlig ekonomi de senaste 50 åren och framhärdar i att de försvarar vad ekonomisk effektivitet kräver. Men de har fel.
Det krävs beslutsamt handlande nu för att avvärja den klimatkatastrof som jorden är på väg mot.
Det är glädjande att så många europeiska ledare agerar för att jorden ska vara kolneutral 2050. Kommissionen för prissättning av kol, som nationalekonomen Nicholas Stern och jag lett, hävdar i sin rapport att Parisavtalets mål att begränsa den globala upphettningen till två grader, kan uppnås genom metoder som förbättrar levnadsvillkoren; övergången till grön ekonomi driver fram nytänkande och välstånd.
Vår uppfattning vänder sig mot dem som anser att avtalet bara kan uppfyllas om man stoppar den ekonomiska tillväxten. Det tror inte jag. Hur missriktad besattheten av en ständigt ökande BNP än är, skulle miljarder människor stå utan mat, hem, kläder, utbildning och sjukvård om ingen ekonomisk tillväxt fanns.
Det finns goda möjligheter att förändra kvaliteten på tillväxten så att vi radikalt minskar dess påverkan på miljön. Till och med utan stora tekniska genombrott kan vi uppnå kolneutralitet till år 2050. Men det händer inte av sig självt, och inte om vi låter marknaden styra. Det kan bara lyckas om vi kombinerar stora offentliga investeringar med strikt reglering och en korrekt värdering av vad miljön är värd. Det varken kan eller kommer att ske om omställningens bördor vältras över på de fattiga. En hållbar miljö får vi bara om vi samtidigt arbetar för större social rättvisa.
Joseph E Stiglitz, professor vid Columbiauniversitetet i USA och chefekonom vid Roosevelt institutet.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen