Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Louise Bringselius: ”Störst av allt är ärligheten.”

Också fint paketerad är osanningen lögn.Bild: Martina Holmberg / TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Att ett samhälle då och då skakas av skandaler är i sig inte så märkligt. Vi är bara människor och ibland blir det fel. Men efterspelet ger en känsla som biter sig fast. Många av våra största skandaler har nämligen utmärkts av oärlighet och ansvarsflykt hos berörda beslutsfattare – inte bara innan strålkastarljuset slogs på och sanningen blev offentlig, utan också därefter. När allt är blottlagt kunde man tänka sig att ansvariga prestigelöst skulle träda fram och be om ursäkt. Men kanske är ärlighet och ansvarstagande vår största bristvara idag. Se på haveriet på Karolinska sjukhuset, kaoset kring Arbetsförmedlingen och den moraliska härdsmältan i Svenska Akademien.
Jag står på ett sjukhus och funderar på det här. En hög chef har i dagarna berättat för medierna att patientsäkerheten inte är hotad, trots att personalen minskas och vårdplatserna blir färre. Hon berättar i förtroende hur hon rivs sönder inombords av att behöva stå och ljuga. Att hon inte bara förlorar kollegornas aktning, utan också sin självaktning. Men rättar hon sig inte i ledet och spelar med i det politiska spelet förlorar hon sitt jobb, förklarar hon.
För sanningens budbärare lever farligt. ”Ju längre samhället driver iväg från sanningen, desto mer kommer det att hata dem som framför den”, ska författaren George Orwell ha sagt. Samma gäller organisationer.
Det här är inte demokrati och det här bygger inte tillit. Det raserar tilliten. Och kanske har vi här en del av förklaringen till varför populistiska partier vinner mark i många länder – väljarna upplever helt enkelt att dessa partier är de enda som är ärliga. Våra ledare upplevs inte längre som trovärdiga.
Christopher Hood är forskaren som uppfann uttrycket New Public Management. Året var 1991. Under senare år har han skrivit mycket om ansvarsflykt i politik och förvaltning. Särskilt märks boken The Blame-Game: Spin, Bureaucracy and Self-Preservation in Government (2010). Hood är bekymrad. Han beskriver hur politiker allt mer har kommit att inrikta sig mot ansvarsflykt och hur det här spiller över på förvaltningen. Istället för att ärligt erkänna misstag och hitta fungerande lösningar fokuserar man på att dölja misslyckanden och överdriva framgångar. Den noggrant paketerade berättelsen blir viktigare än verkligheten bakom kulisserna. Ibland utses särskilda syndabockar för att den som verkligen bär ansvaret ska kunna undvika ljuset.
Störst av allt är ärligheten, i politik och förvaltning. Vi måste värna tilliten genom att minska ansvarsflykt och syndabockstänkande. Som en del av detta vore det välkommet om våra ledande politiker och myndighetschefer kunde agera goda förebilder genom att oftare säga "förlåt, det blev fel och ansvaret är helt och hållet mitt". Prestigelöst och ärligt. Då skulle andra våga gå efter och vi kunde lära av misstagen. Men det krävs också ett samhälle som förmår acceptera ursäkten och ibland låta det vara färdigt så. För den som inte gör fel ibland är inte människa.
Gå till toppen