Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Henrik Bredberg: Länge leve blågult bistånd. God Jul, jordklot.

Foto: Scanpix/TTBild: TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
När nu julen närmar sig kan frågorna vara motiverade:
Hur står det till med generositeten? Är vi – i ett av världens rikaste och mest välmående länder – beredda att skänka av vårt överflöd till människor i länder som inte är lika lyckligt lottade?
Biståndsmyndigheten Sida låter årligen mäta svenska folkets attityder till biståndet. Nu har Sifo presenterat siffrorna för 2019:
Det är markanta skillnader mot 2018. På bara ett år har stödet för biståndet sjunkit rejält.
Den positiva gruppen, alltså den andel som svarar att biståndet ligger på en lagom nivå eller bör öka, var i fjol 38 procentenheter större än den negativa gruppen, alltså den andel som svarar att biståndet bör minska eller helt tas bort. I år har skillnaden mellan de positiva (54,6 procent) och de negativa (37,5 procent) minskat till 17,1 procentenheter.
När biståndsminister Peter Eriksson (MP) och Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson, på tisdagen debatterade i radions Studio Ett var de överens om somligt:
Svenskarnas mer njugga inställning till bistånd kan delvis bero på beklämmande exempel på korruption och maktmissbruk i biståndsarbete inom FN, EU och Sidas samarbetspartners.
Däremot protesterade Peter Eriksson högljutt när Elisabeth Svantesson antydde att stora summor läggs på bisarra projekt – som feministisk snöröjning i Ukraina. ”Det där är inte seriöst, Svantesson”, muttrade Eriksson.
Det finns dock ett starkt argument för dem som vill hålla nere biståndet:
Att den totala biståndsramen är 1 procent av BNI, bruttonationalinkomsten. Vilket har inneburit att totalsumman för biståndet har ökat från cirka 15 miljarder kronor i början av 2000-talet till 51 miljarder 2019. Något som skvallrar om att Sverige under de senaste tjugo åren blivit väsentligt rikare.
Ett intressant påstående i Sidas/Sifos enkät är detta:
”Sverige har nog med egna problem som borde lösas först, sedan kan vi börja tänka på andra länder.”
Sedan i fjol har andelen som helt eller delvis instämmer ökat med 9,5 procentenheter till 42,6 procent. Mot 53,6 procent som tar avstånd från påståendet.
Vad är hönan och vad är ägget? Är det så säkert att medborgarnas åsikter påverkar partierna? Snarare är det nog så att den politiska debatten styr väljarnas åsikter.
I sitt budgetförslag för 2019 ville Sverigedemokraterna ta bort en fjärdedel av biståndet, eftersom pengarna sades behövas i ”vården, rättsväsendet, försvaret och äldreomsorgen”.
Och Moderaterna har under hösten inte bara velat skrota biståndets enprocentsmål utan också till år 2030 fasa ut hela utvecklingsbiståndet. M har talat om en ”nollvision” för detta bistånd.
Man kan skylla på ett bistrare samhällsklimat, med ständiga nyheter om kommuner med ont om pengar som skär i budgetar för skolan och omsorgen. Lägg därtill partier som inte sällan vädjar till människors mindre givmilda reflexer, partier som säger sig värna ”de egna”.
Detta kan läggas till det faktum att biståndsbudgeten mångdubblats.
I detta ljus är det närmast otroligt att inte fler svenskar är skeptiska till biståndet:
Sifo har låtit svenskarna tycka till om påståendet ”Jag tycker det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i de fattiga länderna.”
Tre av fyra instämmer. Mer än 75 procent.
Sverige är inte på långa vägar en nation av inåtvända egoister. Än lever viljan till internationell solidaritet. Vilket bådar gott när allt mer av det framtida biståndet lär handla om klimatförändringar.
God Jul, jordklotet.
Gå till toppen