Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Öka möjligheterna för entreprenörer att bidra till välfärdsbygget.”

För att uppmuntra fler att göra insatser à la Henry Dunker kan sådant som skattelagstiftning påverka viljan att donera eller testamentera tillgångar till allmännyttiga ändamål, skriver Anders Johnson, näringslivshistoriker.

Henry Dunker blev en av Sveriges rikaste personer och testamenterade sin förmögenhet till en stiftelse som huvudsakligen ska främja Helsingborgs invånare.
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Helsingborg är ett av de tydligaste exemplen i Sverige på att en enskild entreprenör också kan vara samhällsbyggare. Den skånska stordonatorn Henry Dunker blev år 1894 disponent på Helsingborgs Gummifabrik och år 1905 även chef för Trelleborgs Gummifabrik (från 1964 Trelleborg AB).
Henry Dunker blev en av Sveriges rikaste personer och testamenterade sin förmögenhet till en stiftelse som huvudsakligen ska främja Helsingborgs invånare. Stiftelsen har bidragit till Helsingborgs stadsteater, huvudläktaren på fotbollsarenan Olympia och Dunkers kulturhus.
Under sin livstid var Henry Dunker också med om att finansiera Helsingborgs konserthus och Dunkers magnifika bostad blev ett sjukhem.
Svensk historia är full av företagare som har tagit ett stort samhällsansvar. Från 1600-talet fram till början av 1900 fanns landets mest utvecklade välfärdsinstitutioner på järnbruk runt om i landet. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var det ofta entreprenörer – inte minst kvinnor – som tog initiativ till nya verksamheter inom vård, omsorg och utbildning.
Under efterkrigstiden blev svenska entreprenörer mindre synliga i rollen som samhälleliga stöttepelare. Idag går det att se en återkomst av den typ av personer som historiskt tagit ett samhällsansvar som gått långt utöver företagarrollen.
Min förhoppning är att 2000-talet ska bli än mer av en renässans för entreprenöriellt välfärdsbygge.
Sedan 1990-talet har flera politiska reformer genomförts som har förbättrat villkoren för privata entreprenörer inom välfärdssektorn. Idag är de privata inslagen betydande inom exempelvis förskolan (20 procent), grundskolan (15), gymnasieskolan (26), primärvården (35), hemtjänsten (18) och den personliga assistansen (76).
Den svenska välfärdsmodellen ställs också mot samhällsproblem där offentliga insatser av allt fler bedöms som otillräckliga. När det gäller områden som miljö och klimat,ekonomiskt utanförskap och att andelen i befolkningen ökar, något som ställer höga krav på vård och omsorg, är det troligt att entreprenörer får allt större roll att i arbetet med att utveckla välfärden.
För att uppmuntra fler att göra insatser à la Henry Dunker kan sådant som skattelagstiftning påverka viljan att donera eller testamentera tillgångar till allmännyttiga ändamål. Frånvaron av avdragsrätt för gåvor har gjort att andra former av donationer har minskat.
Under senare år har uppmärksamheten ökat kring företagares donationer. Dels har en ökning troligen skett till följd av förmögenheter som skapats under senare decenniers omstruktureringar i ekonomin. Dels har donationer blivit mer socialt accepterade, kanske beroende på en mer positiv inställning till framgångsrika entreprenörer och på att de offentliga anslagen inte längre uppfattas som outtömliga ymnighetshorn.
Låt Sveriges återuppta en gammal tradition och öka möjligheterna för entreprenörer att bidra till välfärdsbygget.
Anders Johnson, näringslivshistoriker, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter och har nyligen publicerat skriften Entreprenörer som välfärdsbyggare som Entreprenörskapsforum givit ut.
Gå till toppen