Häromdagen publicerade Nina Wormbs och jag Grounded – Beyond Fygskam, en forskningsstudie om hur människor resonerar som slutat flyga av klimatskäl. Många medier tog fasta på barnens roll.

I vårt material var det ofta för barnens skull som människor till slut gick från tanke till handling när det gällde att sluta flyga. Men så är det inte alltid. Nu i juletid förklarar en del att de åker till Kanarieöarna över nyår för barnens skull.

Barn används ofta som argument för att motivera resor och konsumtion fast de flesta vet att just det är dåligt för klimatet. Det ser vi också i en pågående studie som vi gör om glappet mellan kunskap och handling i klimatfrågor. Glappet är stort. Svenska folket är både klimatkunnigt och engagerat, men har också höga växthusgasutsläpp i ett internationellt perspektiv.

I vår studie berättar människor som är klimatengagerade om hur de tänker när de trots det agerar på sätt som är skadliga för klimatet. Jag och min kollega har knappt hunnit börja analysera materialet, men kan redan se många exempel på resonemang som anger barnen som skäl – man kör bil för att hinna hämta barnen på dagis, man tar flyget hem från jobbresan för att hinna vara med sina barn, man åker till Thailand på semester för att barnen vill det, man kan inte säga nej när barnen vill äta kött eller ha nya kläder. Allt det är kanske inte så förvånande; vem vill inte ge sina barn ett bra liv?

Men samtidigt är det djupt problematiskt. Klimatkrisen är akut och det skulle behövas ungefär fem jordklot om alla levde som människor i Sverige. Oförmågan att ta detta på allvar är paradoxal. Det är ju barnen som kommer att få lida av att vi vuxna inte kan skärpa oss. Ville vi inte ge dem ett bra liv?

I Grounded – Beyond Flygskam såg vi människor som ändrade beteende för klimatets skull, ofta trots att det kändes jobbigt eller ledsamt. I de ungefär 650 svaren angavs många skäl. Vanliga var insikter om flygutsläppens omfattning och stora andel av den egna klimatpåverkan. Men barnen framträdde också som en viktig anledning. Barnen fanns förstås med på ett allmänt vis i de svar som handlade om hur framtida generationers liv skulle bli, men det var tydligt att de egna barnen eller barnbarnen spelade stor roll. Att se dem framför sig i en värld med ökad uppvärmning och extremväder var smärtsamt.

En del vittnade om att de bestämt sig när de själva eller någon i deras närhet fick barn. Men barnen var viktiga på fler sätt. Många lyfte fram barnens möjliga framtida dom som central: ”Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde det jag kunde”, var ett vanligt sätt att tänka. Det visade sig också att många blivit direkt påverkade av barn i sin närhet till att sluta flyga. Antingen hade barnet ställt frågor eller medvetandegjort dem om flygandets skadlighet, eller så hade barnet krävt förändring i familjen eller vägrat följa med på flygresor, eller så såg de barnet som en förebild eller inspiratör som visade nya sätt att vara. Många nämnde förstås också Greta Thunberg, antingen som den främsta inspiratören eller som den tuffaste utmanaren av samvetet.

Barnen finns som argument i ”Vi reser till Kanarieöarna över nyår för barnens skull” men de finns också i ”Jag älskar att resa, men jag älskar mina barn mer och därför får det nu vara slut med flygandet”, som någon skrev i ett enkätsvar.

Under många år har flygandet ökat, men nu har något hänt. I år har det minskat med 4 procent. Kan det vara så att något håller på att hända? Det blir intressant att se om det rent av smittar av sig på annan konsumtion. Nu är det snart jul – konsumtionens, och barnens, högtid. Då ställs det på sin spets. Vi vill ju unna barnen allt men gäller det också en framtid?

Maria Wolrath Söderberg, filosofie doktor i retorik vid Södertörns högskola.