Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Andreas Lundberg skriver inifrån depressionens djup

Ångesten skildras med ett vackert prunkande språk i ”Ofarbar tystnad”. Men Andreas Lundbergs nya bok är inte lika stark som föregångaren, tycker Anna Lundvik.

Andreas Lundberg.Bild: Jasmin Storch

Andreas Lundberg

Ofarbar tystnad. Modernista.

I januari 2015 blev förläggaren och översättaren Andreas Lundberg efter en uppslitande skilsmässa intagen på psyket. När han efter två månader skrevs ut fann han anteckningar på telefonen som han inte mindes att han skrivit. Texterna sattes samman till debuten ”Storm i den pelare som bär”, en nattsvart och unik poetisk skrift inifrån depressionens djup.
Nu har projektet utvidgats. ”Ofarbar tystnad” kommer från fortsatt mobilantecknande och är del två i vad som ska bli en trilogi om helvetet, skärselden och himlen, vilket förstås åkallar Dante. Och de som läst ”Storm i den pelare som bär” kommer att känna igen sig.
Sahlgrenska har bytts ut mot gästhemmet på ett kloster. Jaget söker efter en Gud som inte svarar. Oumbärliga ledsagare är förutom Dante poeter som Rimbaud, Rilke och Celan, samt katolska mystiker och Bibeln. Ångesten manas fram ur liknelser och metaforer om lera, varande sår och stinkande förruttnelse. Det är korta, vackert lyriska prosastycken där innehållet dryper av såväl självhat som människo- och civilisationsförakt.
Med avsky i blicken ser han att en av dominikansystrarna har ett ”hästhuvud”, en annan ”mumieansikte”, och några gästande kvinnor är ”köttiga som slaktdjur”. Och återkommande framställningar av aborterade men vid födseln levande foster skapar obehag på flera nivåer.
I tomheten finns tröst i poesins skönhet. Lundberg har ett alldeles särskilt rikt och prunkande språk och en häpnadsväckande förmåga att skapa ständigt expanderande bilder. Här ryms många meningar med besynnerlig intensitet, bråddjupa stämningar och språkliga fyrverkerier. Det står ”roman” på baksidan, men anteckningarna ligger ofta närmare dikten.
Medan förra boken enligt Lundberg själv inte var någon “skilsmässobok” ältas den här gången uppbrottet med grov metaforik: ”svinet som exploderade upp ur underjorden bökar i liket efter vårt äktenskap.” Det undersökta objektet har förskjutits en aning, från själva depressionen mot den deprimerade blicken på världen och författaren själv.
Det gör mig tveksam. Depressionen rymmer i sin natur en föreställning om en oöverträffad klarsyn, kanske det enda sanna seendet på världen. Men i längden blir det tröttsamt, för insikterna om omgivningen är i själva verket grunda. Det är också synd att inte texten stramats åt mer, för stundtals flyter det annars vackra ordflödet över till en automatiserad uppkastning av ord. Texten tappar då kraften att bära fram det helvetiska mörkret. Och i och med att orden är så stora, blir det istället poserande och smått depressionsromantiskt.
Kanske har författare och förlag velat måna om autenticiteten – för det var just det ohyggliga inifrånperspektivet som gjorde debuten till en så anmärkningsvärd bok – men ”Ofarbar tystnad” är betydligt blekare och ojämnare än föregångaren.
Med tanke på Lundbergs poetiska förmåga kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om han vågade sig på något anspråksfullare än anteckningar nästa gång.
Gå till toppen