Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Antisionism kan övergå i antisemitism, men inte alla som kritiserar Israel är antisionister.”

Att argumentera för palestiniernas rättigheter och kritisera Israels politik, innebär inte automatiskt att man är antisemit. Men det finns extrema former av antisionism som är antisemitiska, skriver Ian Buruma.

President Donald Trump skriver under en presidentorder som innebär att federala pengar ska dras in för utbildningsinstitutioner som inte bekämpar antisemitism.Bild: Manuel Balce Ceneta
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
President Donald Trump anser att antisemitism är ett allvarligt problem i USA. Han är däremot inte särskilt bekymrad över nynazister som skriker att judar och andra minoriteter ”inte ska få tränga ut oss” eftersom Trump anser att många vita rasister är ”mycket fina människor”. Faktiskt är han mer oroad över att det finns universitetsstudenter som stöder palestinierna och kräver bojkotter mot Israel.
Trump skrev nyligen under en presidentorder som innebär att federala pengar ska dras in för utbildningsinstitutioner som inte bekämpar antisemitism. Judar definieras som en diskriminerad grupp på grund av etnicitet, ras eller nationella kännetecken. Det är det sistnämndasom gör att opposition mot staten Israels agerande kan definieras som antisemitism.
Det finns ungefär lika många former av antisemitism som uppfattningar om vad det innebär att vara judisk. När Trump och hans anhängare i valkampanjer lägger ut texten om hemliga sammanslutningar av internationella rikemän som skor sig på bekostnad av ”vanligt hyggligt folk”, kan det uppfattas som en antisemitisk omskrivning för judar, i synnerhet om den marknadsförs med en bild av finansmannen George Soros.
Trump har till och med antytt att den liberale judiske filantropen Soros kan ha finansierat ”lämmeltåg av flyktingar” och illegala invandrare för att de ska vålla förödelse i USA. I Soros hemland Ungern är attackerna på honom som en kosmopolitisk folkets fiende, otvetydigt antisemitiska.
Konspirationsteorierna om ondskefulla judiska krafter har en lång historia. Sions vises protokoll, en rysk förfalskning som utgavs 1903, spred uppfattningen att judiska bankirer och finansmän i hemlighet styrde världen. Bilkungen Henry Ford var en av många namnkunniga som trodde på dumheterna.
Den extrema antisionismen är inte lika gammal. De första åren efter att den judiska staten utropats 1948 var Israel populärt bland många på vänsterkanten eftersom det byggdes på socialistiska idéer. Men opinionen i Europa och USA började svänga i samband med sexdagarskriget 1967 då arabiska territorier ockuperades av israeliska trupper. Allt mer har Israels kommit att ses som en kolonialmakt eller en stat med rasåtskillnad. Den uppfattningen kan man ha eller förkasta, men de flesta lär hålla med om att ockupation, alltså att en befolkning styrs av en utländsk militär makt, brukar innebära förtryck.
Att argumentera för palestiniernas rättigheter och kritisera Israels politik, innebär inte automatiskt att man är antisemit. Men det finns extrema former av antisionism som är antisemitiska. Frågan är var gränsen ska dras.
Antisemiter har tidigare ofta förbundit judar med USA som två källor till internationell kapitalistisk ondska. En del moderna antisionister förenar sin antiamerikanism med avsky för Israel.
För en del i vänstern är Israel och storebror USA inte bara den sista utposten för rasistisk västlig imperialism och föreställningen om en judisk kapitalistisk sammansvärjning kan få fäste inom vänstern lika lätt som den redan infekterat yttersta högern.
Antisionism kan alltså övergå i antisemitism, men inte alla som kritiserar Israel är antisionister och inte alla antisionister har fördomar mot judar. Var människor befinner sig på denna skala beror i stor utsträckning på hur de definierar begreppet jude, vilket är en outsinlig källa till mångtydighet och förvirring.
Enligt Halaka, den judiska lagen, är den jude som är född av en judisk mor eller har konverterat till judendomen. Detta är den rådande ortodoxa synen, men mer liberala reformjudar godtar att judisk identitet ärvs även på fädernet.
De flesta ortodoxa judar anser också att en person är judisk även om hen konverterat till en annan religion; det gör däremot inte reformjudar.
Israels återvändarlag ger ”varje jude” rätt att migrera till Israel, men definierar inte judiskhet. Sedan 1970 har människor med en judisk far- eller morförälder kunnat komma ifråga för israeliskt medborgarskap. I de beryktade Nürnberglagarna från 1935 kunde personer med en judisk förälder behålla sitt tyska medborgarskap, men inte den med två.
Saken är så komplicerad att den israeliske författaren Amos Oz en gång försökte sig på följande förenkling: ”Vem är jude?” frågade han och svarade: ”Var och en som är galen nog att kalla sig jude, är en jude.”
Det vilar hur som helst något illavarslande över Trumps betoning av ras och nation i bekämpandet av antisemitism. Israel är den enda stat som säger sig representera alla judar, även om alla judar inte identifierar sig med Israel. En del tycker aktivt illa om Israel. Trumps presidentorder antyder att sådana människor är avfällingar eller till och med förrädare. Det är en tanke som kan tilltala Israels nuvarande regering, men det är långt från den judiska lagens anda och även från den liberala idén om medborgarskap.
Att definiera judar i termer av ras är lika problematiskt. Judar har många olika etniska ursprung: jemenitiska, etiopiska, ryska, marockanska och svenska judar går inte att kategorisera som en tydlig etnisk grupp. Hitler såg judar som en ras men det finns inga skäl att följa hans exempel.
Rasism bör bekämpas var den än finns. Att uteslutande ta upp antisemitism i en presidentorder är ett missgrepp, särskilt som frågan är så intimt förknippad med synen på staten Israel. Extrema antisionister må vara ett hot, men det är alla extremister. De bör tolereras så länge de uttrycker sina åsikter fredligt och utan våld.
Att kväva opinioner på universiteten genom att hota med att dra in anslag är raka motsatsen till att försvara rätten till yttrandefrihet som garanteras i USA:s konstitution. Detta är tyvärr bara det senaste exemplet på att respekt för konstitutionen inte är den viktigaste grunden för den nuvarande administrationens krav på legitimitet.
Ian Buruma, författare bosatt i New York. Han har innehaft Paul W Williams professur i mänskliga rättigheter och journalistik vid Bard College och var 2017-2018 redaktör för The New York Review of Books.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen