Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Det vackra kärleksbrevet till britterna.

En huvudsak. Förhållandet mellan britter och EU.Bild: Frank Augstein
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Kärleksbrevet till Storbritannien har det mesta som ett äkta kärleksbrev ska ha. Det är romantiskt och innerligt, så klart. Samtidigt är det klokt, klarsynt och övertygande formulerat. Att avsändaren är en holländsk EU-tjänsteman hindrar inte att väldigt många svenskar skulle kunna skriva under kärleksförklaringen.
Diplomaten och politikern Frans Timmermans – socialdemokratisk vice ordförande i EU-kommissionen – har i den brittiska dagstidningen The Guardian skrivit ett kärleksbrev till Storbritannien inför brexit, skilsmässan från EU. Han börjar med att berätta att han som liten gick i en brittisk internationell skola i Rom, en erfarenhet som gjort att han för alltid är en del av det brittiska.
”I know you now. And I love you”, skriver Timmermans och förklarar att han är ”som en gammal älskare” – han känner till både styrkor och svagheter hos den andra parten. Han vet att Storbritannien kan vara såväl generöst som egoistiskt och han är väl bekant med att det brittiska folket anser sig vara unikt och annorlunda.
Men, konstaterar den holländske EU-representanten sedan, Storbritannien är kanske mindre unikt än landet självt tror. Det hjälper föga att britterna ständigt refererar till övriga Europa som ”kontinenten”, ofta i syfte att skapa ett slags distans till övriga EU-länder. Och så kommer Timmermans fram till själva kärnan i sitt öppna brev:
”Alla europeiska nationer är unika.”
Detta innebär, menar kloke Timmermans, att skillnaderna mellan Europas länder i bistra tider kan utnyttjas och manipuleras på ett sätt som triggar rädsla och som ställer ”familjemedlemmar” mot varandra. Något som är väl känt i Europas blodiga historia. Det gäller att hålla missämjan i schack – och istället använda olikheterna till att sporra kreativitet, produktivitet och välstånd.
Snart är skilsmässan ett faktum. Med 358 röster för och 234 emot godkände underhuset i London den 20 december att brexit – britternas utträde ur EU – genomförs den sista januari 2020, om drygt en månad. Sedan väntar ett stormigt år, då EU och Storbritannien ska enas om vilka regler som i framtiden ska gälla länderna emellan.
Är det därmed slut på britternas EU-äventyr? Kanske inte. Förhoppningsvis inte.
Frans Timmermans hade inte varit en EU-höjdare om han inte hade lyckats vända kärleksbrevet till Storbritannien till att bli ett kärleksbudskap också till Europa och EU. Han avslutar sitt brev med att EU inte försvinner och att britterna – som nu tyvärr bestämt sig för att skada sig själva – alltid är välkomna tillbaka. Något som Sverige och en klar majoritet av svenskarna säkerligen är villiga att instämma i.
Det spelar ingen roll att fotbollens hemland sällan vinner fotbolls-VM, att tennisens hemland sällan vinner Wimbledon och att popens hemland sällan vinner Eurovision Song Contest. Dörren står alltid på glänt för britterna. Som Vera Lynn sjöng i den berömda världskrigsrefrängen från 1939:
We'll meet again.
Gå till toppen