Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Ensamhet blir inte mindre av falska vänner.

Gemenskap kan ge mycket.Bild: FREDRIK SANDBERG / TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Helgerna kring årsskiftet ger många tillfällen att umgås med familj, vänner och bekanta. Desto större kan ensamheten kännas för dem som saknar sådana sociala sammanhang. Problemen med ofrivillig ensamhet måste tas på allvar.
Men de som sprider bilden av att ensamheten är så överväldigande stor i Sverige gör det knappast enbart med medmänskliga motiv.
I flera debattartiklar har det på sistone ropats efter politiska krafttag mot ensamhet. I GT föreslog till exempel ett par miljöpartister att social samvaro ska skrivas ut på recept. På juldagen efterlystes detsamma på DN Debatt.
"Vårt ideal har blivit en oberoende individ med full frihet att förverkliga sig. Man kan fråga sig om det har blivit som vi ville. Sverige har idag flest ensamhushåll i världen", skrev förbundsordföranden för Sveriges arbetsterapeuter, Ida Kåhlin, tillsammans med forskaren Ingeborg Nilsson.
Som om att bo själv vore detsamma som att vara ensam. Som om statsindividualismen, som gör oss mindre beroende av familj och släkt, vore av ondo.
Tongångarna var snarlika i debattartikeln som KD-ledaren Ebba Busch Thor och partikollegan Elisabet Lann skrev i Göteborgs-Posten inför jul. De hävdade att det finns en cynisk acceptans för äldres ensamhet i dagens Sverige.
"Utvecklingen är delvis en konsekvens av ett välfärdssystem som gjort individen självständig i relation till sin familj."
Det förvånar inte att ett socialkonservativt parti riktar udden åt det hållet. Men verklighetsbeskrivningenär inte alldeles sanningsenlig. För även om ensamhet är ett problem, så är det inte speciellt utbrett just i Sverige.
Enligt SOM-institutet vid Göteborgs universitet tycks svenskarna tvärtom vara mindre ensamma än invånarna i de flesta andra europeiska länder. Andelen svenskar med så kallat "låg umgängesfrekvens" ligger klart under det europeiska snittet.
Så sent som i början av december kom en studie som granskade uppfattningen att ensamheten är särskilt stor i individualistiska länder i norra Europa. Data talar för motsatsen: medan färre än var tredje i Sverige och Danmark känner sig ensam är motsvarande andel i Italien nästan varannan.
Bilden är densamma i en lång rad undersökningar, såväl inhemska som utländska. Ensamheten är inte särskilt utbredd i Sverige och tycks snarare minska än öka sett över tid.
"Trots alla dessa dataserier återkommer bilden av den ensamme svensken", konstaterar vetenskapsjournalisten Henrik Höjer i Svenska Dagbladet (20/10).
Varför?
En förklaring kan vara att vissa anser sig ha någotpolitisktatt vinna på att sprida berättelsen om hur Sverige präglas av mörker, kyla och ensamhet. Om att välfärdsstaten fallerar. Om att statsindividualismen är fel.
Men svartmålningen riskerar bara att göra ont värre för dem som är ensamma på riktigt. Om rädslan breder ut sig lär det få ännu fler att tveka inför att möta en blick, byta några ord eller söka en ny bekantskap.
Ensamhet kan göra ont. Men smärtan blir inte mindre av falska vänner. Som de som vid storhelger går till angrepp mot individualismen i de ensammas namn.
Gå till toppen