Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: "Nationalstater en förutsättning för demokrati."

Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Inför årsskiftet väcks den sedvanliga frågan om året som gått satt avtryck i historieböckerna. Om det vet vi inget. Men något i tidsandan skvallrar om att 2019 kan ha varit en vändpunkt. Ett år då den första rejäla sprickan i den liberala världsordningen blottlades. En hyllad ordning med marknadsekonomi, demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer som grundbultar. Byggd på globaliseringens logik om full rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbetskraft.
På senare tid har vi fått flera belägg för att stödet för denna ordning sviktar: brexit, Trumps oblyga ”America First”-doktrin och de opinionsmässiga framgångarna för invandrarkritiska och nationalistiska partier. Signaler om att allt fler väljare inte vill ha en okontrollerad invandring och inte låta sig styras av den globala kapitalismen och de multinationella bolagen.
Försvararna av den liberala världsordningen verkar oförstående inför missnöjesyttringarna. Ordningen har ju skänkt frihet och välfärd åt hundratals miljoner människor. Att klyftorna ökat har viftats bort med att världen totalt sett blivit rikare. Någon beredvillighet att erkänna att välfärdsökningen främst tillfallit eliten i väst och arbetarna i utvecklingsländerna kan inte spåras. Samma överslätande attityd gäller synen på de påfrestningar som migrationen skapar för invånarna i mottagarländerna.
Något svar på hur dessa utmaningar ska hanteras har inte den liberala världsordningen. I en globaliserad värld har de nationella beslutsfattarnas manöverutrymme krympt. Skattebaserna har urholkats. Sådant som är flyttbart - kapital - är svårt att beskatta. Lönerna avgörs mer av internationella förhållanden än av förhandlingar på nationell nivå. Blir de för höga flyttar företagen till länder där de är lägre. Att en generös invandring inte kan kombineras med välfärdsstaten har ekonomerna känt till länge.
Vill de som hyllar den liberala världsordningen vara en relevant kraft också i framtiden kan inte kritiken avfärdas med att väljarna är okunniga och vilseleds av populistiska krafter. Istället måste ordningens anhängare ge övertygande svar på de frågor som oroar väljarna: klyftorna, välfärden och migrationen.
Annars lär väljarna lägga sin röst en politisk inriktning som lämnar svar. Vilket är precis vad som nu sker. I enlighet med demokratins spelregler. Att visa sina preferenser i allmänna val är ju kärnan i demokratin. Då gäller att alla har en röst och den fattiges väger lika tungt som den rikes.
Missnöjesyttringarna närmar sig med det en fråga av närmast existentiell art. Förhållandet mellan globalisering och demokratin. Demokratins redskap är lagstiftning. Men lagarnas räckvidd sträcker sig inte längre än till nationsgränsen. Nationalstater är alltså en förutsättning för demokrati. När globaliseringens yttersta konsekvenser är en försvagning av nationalstaten är globaliseringen också på sikt ett hot mot demokratin. Oviljan att tala om detta är oroande.
Gå till toppen