Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Chilenarna har berg att besegra

Andernas otillgänglighet gör att där kan pågå en exploatering i tysthet, en konsekvens av det extrema nyliberala experiment som inleddes under Pinochetregimen. Mattias Oscarsson ser Patricio Guzmáns dokumentär ”Andernas drömmar”.

”Andernas drömmar” är den tredje och avslutande delen i Patricio Guzmáns hyllade dokumentärtrilogi om Chile.Bild: Njutafilms

Andernas drömmar

BIO. DOKUMENTÄR. Chile/Frankrike (La cordillère des songes), 2019. Regi: Patricio Guzmán. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.24.

Chile är som en ö. Till 80 procent består det avlånga landet av bergskedjan Anderna, en massiv mur som avskärmar chilenarna från resten av Sydamerika. Men är det en mur som skyddar eller en mur som stänger ute? Och hur har denna mur format den chilenska historien, det chilenska psyket?
På sitt oefterhärmliga sätt fortsätter dokumentärfilmsnestorn Patricio Guzmán att utforska och korsbefrukta sitt lands fysiska och mentala topografier – med svepande, vackra naturbilder men också med förfärande bilder av den blodiga nutidshistorien. Själv flydde han i samband med Pinochets militärkupp 1973, och har sedan dess bott i exil i Frankrike.
”Andernas drömmar” är den tredje och avslutande delen i en trilogi som inleddes med ”Nostalgia de la luz” (”Nostalgi för ljuset”), 2010. I den filmen skildras Atacamaöknen – en av världens torraste platser, och därmed perfekt för astronomiska observationer – där det pågår en jakt på både stjärnor och på kvarlevor från militärdiktaturens offer. I ”Pärlemorknappen” (2015) skildras chilenarnas förhållande till havet, landets långa kustlinje motsvarar sträckan Spetsbergen–Sicilien. Guzman berättar om hur den kustlevande ursprungsbefolkningen, det så kallade vattenfolken, utrotades i början av 1900-talet. Men också om hur havet blev en massgrav där Pinochets regim dumpade avrättade fångar.
Inledningsvis handlar ”Andernas drömmar” om bergskedjans ikonografiska betydelse. Guzman intervjuar konstnären som målar monumentala bergsfresker till tunnelbanan, skulptörer som bearbetar stenblock från bergskedjan, och visar också hur Anderna kommersialiserats i form av varumärken – inte minst för tändstickor, en eldfängd metafor för vad som döljs bakom den orubbliga stenmuren. Så glider filmen över till andra uttolkare av landet, främst de modiga dokumentärfilmare som valde att stanna kvar och filma efter militärkuppen. Som Pablo Salas, som outtröttligt har dokumenterat politiska oroligheter ända sedan 70-talet. Han har byggt upp ett berg av filmkassetter i sitt arkiv, bevis för övergrepp som annars har tystats ner eller slätats över.
De många metaforerna och de vackra poetiska associationerna tar ibland in filmen på stickspår, men Guzman är skicklig på att i rätt tid styra tillbaka och ge konkreta exempel. Andernas otillgänglighet gör att där kan pågå en exploatering i tysthet, en konsekvens av det extrema nyliberala experiment som inleddes under Pinochetregimen. Vidsträckta områden i bergen är utsålda till utländska företag som skeppar koppar, Chiles främsta råvara, ur landet. Natursköna bergssjöar är privatägda reservat. Idag är Chile ett samhälle med enorma inkomstklyftor, och i slutscenen ses en ensam klättrare långsamt kämpa sig uppför en bergssida – en passande bild för de hinder landet har att besegra.
Gå till toppen