Tjugotalet ska bli Kinas decennium, årtiondet då Mittens rike tar avgörande steg mot att bli världens centrum.

Tjugotalet ska bli decenniet då USA:s hegemoni – kulturellt, ekonomiskt, militärt och politiskt – på allvar utmanas av Kina.

I alla fall om allt går enligt president Xi Jinpings och det allsmäktiga kinesiska kommunistpartiets storslagna planer.

Det är bara att hoppas att det inte blir så.

Skulle världens till folkmängden största totalitära stat också bli den nya supermakten får det omvälvande, svåröverskådliga men med säkerhet negativa effekter för demokrati och för mänskliga fri- och rättigheter långt utanför Kinas gränser.

Att avfärda Xis kinesiska dominansdröm som fria fantasier vore i högsta grad ansvarslöst. En stor del av grundarbetet för drömmens förverkligande är redan utfört.

Enligt den brittiska storbanken Standard Chartered kommer Kina att vara världens i särklass största ekonomi år 2030, med en bruttonationalprodukt mer än dubbelt så stor som USA:s.

Medan medelklassen i Väst de senaste decennierna krympt och blivit allt hårdare ansatt ekonomiskt, har det vårats för medelklassen i Kina. Från att år 2002 ha varit i stort sett försumbar, hade den kinesiska medelklassen år 2013 vuxit till 250 miljoner, och kommer år 2020 att närma sig en halv miljard, förutspår forskarna Björn Gustafsson, Terry Sicular och Xiuna Yang i Ekonomisk Debatt.

En central komponent i landets ekonomiska utveckling är en uppdaterad statlig industripolitik, Made in China 2025. Målet för denna tioårsplan, lanserad 2015, är att klättra i den ekonomiska näringskedjan, från utvinning av råvaror och produktion av enkla, billiga konsumtionsvaror, till att bli global ledare inom högteknologisk tillverkning.

Istället för att, som nu, vara beroende av utländsk högteknologi ska Kina bli den producent inom centrala högteknologiska områden som omvärlden är beroende av.

Detta mål nås bland annat med hjälp av strategiska investeringar och uppköp av utländska företag inom högteknologiska branscher för att på så sätt skaffa sig know how. Med tillräckligt mycket pengar går det att köpa idéer, kunnande och produkter.

Ekonomisk styrkaär grunden för den allt mer påträngande kinesiska, ekonomiska imperialismen. Finansiella muskler gör det möjligt för Kina att om inte skaffa sig vänner så åtminstone klienter och därmed inflytande på världsarenan. Kinesiska investeringar i exempelvis Afrika innebär – utöver att Kina säkrar råvaror till sin enorma tillverkningsindustri – politisk makt och strategiska fotfästen.

Det kinesiska ekonomiska undret får konsekvenser på en rad områden, inte minst miljön.

Kina är redan världens i särklass största källa för utsläpp av koldioxid. Närmare hälften av all kol som förbränns i världen under ett år eldas upp i Kina. Kina svarar för 27 procent av alla utsläpp av koldioxid. Det kan jämföras med USA:s 15 procent och EU:s 9 procent.

Och utsläppen lär inte minska, i alla fall inte under detta årtionde. Kina är på väg att bygga ut sin kolkraft i en omfattning som motsvarar EU:s nuvarande, samlade kolkraft.

Tillväxt, inte hållbar tillväxt, är målet.

Militär styrka är oundgänglig för en nation som vill bli en verklig supermakt.

De senaste decenniernas ekonomiska framgångar har också gjort det möjligt för Kina att utöka, modernisera och effektivisera sina stridskrafter, inte minst flygvapnet och flottan. Enligt fredsforskningsinstitutet Sipri har Kina ökat sina militärutgifter i ett kvarts sekel – de tiodubblades nästan mellan 1994 och 2018. Tvåan Kina ligger fortfarande långt efter ettan USA när det gäller militärutgifter, men 250 miljarder dollar (2018) ger trots allt en del eldkraft.

Xi har gjort "den kinesiska drömmen" till sin personliga slogan, symbolen för sitt ledarskap. Drömmen är den "stora kinesiska nationens" återfödelse, och den ska uppnås år 2049 då folkrepubliken Kina firar 100 år. Då ska Kina vara världens ledande nation, politiskt, ekonomiskt, kulturellt och militärt.