Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Andreas Ekström: När religionen försöker styra grundläggande mänskliga rättigheter måste vi se upp

Icketroende opinionsbildare klappas på huvudet av religiösa debattörer.

Bild: Fredrik Sandberg / TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är ingen ände på det huvudklappande som religiösa debattörer utsätter icketroende opinionsbildare för.
Vi vet för lite, vi förstår för lite, vi lider till och med av ”religiös dyslexi”, som det heter i en nylig ledare i DN.
Självklart är det precis tvärt om: det är ju just för att vi vet mycket, förstår mycket, som vi kritiserar religionens politiska anspråk.
Vi har sett religionens företrädare förtrycka människor på tusen sätt genom tusen år – i vår tid allra mest genom att förfölja andra människor som vill utöva sin tro.
Den som sätter sig in i slitningarna mellan shia och sunni blir snart förfärad, och det är ju ingen dålig paradox:
Religionsfriheten ansätts numera allra hårdast av religiösa.
De mest hängivna intellektuella på detta område är vana vid drygt överseende. Det anses inte riktigt fint att ställa religionens politiska anspråk i klar belysning.
Men alla som vill kritisera religionen är knappast på hetsjakt mot enskilda individers behov av religion. Eller bön på rasten på arbetsplatsen. Det handlar inte alls om det. Det handlar i stället om religionens försök att styra samlevnad, medicin, politik, geografiska gränsdragningar, forskning, musik och litteratur och konst och de mest grundläggande mänskliga rättigheter man kan tänka sig.
Här måste man alltså ta en grundläggande repetitionskurs och dela upp sin religionssyn i två kategorier:
Mot enskilda individers livsåskådning och personliga val kring bön och livet efter detta etcetera bör man vara särskilt respektfull.
Mot den organiserade religionens politiska anspråk bör man förhålla sig som till vilka politiska anspråk som helst.
I det ögonblick en privat religiös övertygelse används för att bestämma hur andra människor ska leva sina liv är den nämligen inte längre privat.
Ska vi kunna ha en diskussion om det, så behöver alla som vill försvara religionens plats i den politiska offentligheten acceptera den här skillnaden – och sluta att förminska sina meningsmotståndare.
Om det känns svårt får de trösta sig med hoppet om en framtida debattseger: skulle de ha rätt om livet efter detta, så får de ju förr eller senare privilegiet att säga ”vad var det vi sa”.
Gå till toppen