Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Ingen tjänar på att Argentina hamnar i politisk oro och ekonomisk instabilitet.”

All framgångsrik ekonomisk politik bygger inte enbart på delade bördor, utan också på delat välstånd när vinsterna visar sig, skriver Joseph E Stiglitz, nationalekonom, professor vid Columbia University och chefekonom vid Roosevelt Institute.

Supportrar firar att Alberto Fernández valts till Argentinas president. Det är viktigt att Fernández har utsett en kunnig och skicklig ekonom till finansminister, en person som förenar ungdomlig energi med en erfarenhet som inte är vanlig bland 37-åringar, skriver Joseph E Stiglitz.Bild: Natacha Pisarenko
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Om man utgår från hans val av Martin Guzmán som finansminister, har Argentinas nye president Alberto Fernández skapat goda förutsättningar för att kunna ta itu med sitt lands ekonomiska problem. Jag har själv samarbetat en hel del med Guzmán på senare år och vet att han är en av världens ledande experter på utrikesskulder och dess följdproblem, vilket gör honom till rätt person i rätt position.
Guzmán doktorerade vid Brown University under professor Peter Howitts handledning och fick sedan en eftertraktad position vid Columbia University. Där formade han sin akademiska karriär och blev en inflytelserik expert på avgörande politiska debatter på nationell och global nivå.
Guzmán har vittnat inför USA:s kongress om Puerto Ricos skuldkris och talat i FN om behovet av ett bättre internationellt system för att komma till rätta med statsskuldskriser. Han pendlar numera mellan New York och Argentina där han är professor i makroekonomi vid University of Buenos Aires.
När Argentinas förre president Mauricio Macri tillträdde fastslog hans ekonomiska team att även om man ärvt många problem så fanns också en stor fördel: skuldnivån var låg. De satsade på en rad åtgärder som plötsliga, men onödigt stora, sänkningar av exportskatterna och återbetalning av gamla obetalda skulder till så kallade gamfonder. De band sig för nya långa dollarlån mot hög ränta. Förhoppningen var att dessa marknadsvänliga signaler skulle utlösa en våg av tillväxtfrämjande investeringar från utlandet. Redan då tyckte jag det var dumdristigt.
Resten är historia. Chansningen gick inte hem och Macri bidrog till att tillståndet i Argentina gick från dåligt till sämre. Lånen blev ännu fler, bland dem ett på 57 miljarder US-dollar från Internationella valutafonden. Åtstramningar följde. Olika försök att bromsa inflationen misslyckades och ökade skuldbördan ytterligare.
När inflationen stigit med nästan 60 procent under ett år och arbetslösheten ökat från en redan tvåsiffrig nivå, återinförde regeringen valutakontrollerna som hade avskaffats i början av Macris ämbetsperiod. Då hyllade han åtgärden som hörnstenen i sin ekonomiska politik.
Alberto Fernández har alltså ärvt en betydligt krisigare ekonomisk situation än Macri gjorde. Inflationen är högre och arbetslösheten mer omfattande. Till det kommer utlandsskulden som Argentina inte har någon möjlighet att betala. Att intensifiera Macris politik är dömt att misslyckas; lika omöjligt är det att gå tillbaka till hans företrädares modell. Just därför är det så viktigt att Fernández har utsett en kunnig och skicklig ekonom till finansminister, en person som förenar ungdomlig energi med en erfarenhet som inte är vanlig bland 37-åringar.
För den röra Macri har lämnat efter sig finns ingen quick fix. Det är lättare att veta vad man inte ska göra, än vad som kan fungera. Fernández själv har sagt att man inte löser en skuldkris genom att öka skulden. Lika lite kommer man ur recession och arbetslöshet med hjälp av åtstramningar, som i en ekonomisk nedgångsperiod alltid fördjupar krisen. Den dystra sanningen är att inga större flöden kommer att äga rum i den privata sektorn inom den närmaste framtiden och det alldeles oavsett vilka åtgärder regeringen tar till.
Argentina måste hushålla med sina begränsade resurser och använda dem till att blåsa nytt liv i ekonomin. Förhoppningsvis kan multilaterala utvecklingsbanker bistå med konjunkturutjämnande lån för investeringar som stödjer tillväxt och fattigdomslindring (under Macri ökade fattigdomen och omfattar nu mer än 35 procent av befolkningen). Argentina har potential. Turismen har exempelvis exploderat efter den senaste stora devalveringen och landet har förstklassiga universitet och stora mängder högutbildade och driftiga människor.
Men investerare tänker inte nödvändigtvis på befolkningen eller på landets möjligheter på sikt. Många är bara intresserade av snabba vinster genom ännu hårdare åtstramningar. De kommer att säga att ett utsvävande land än en gång har levt över sina tillgångar, trots att de själva uppmuntrat Macri i hans misslyckade politik och försett honom med de pengar som orsakat dagens skuldkris. De måste ha vetat att det var en riskfylld politik eftersom dekrävt och fått så höga räntor. Mer eftertänksamma personer inser att det är landets ekonomiska återhämtning som avgör om Argentina ska kunna betala sina skulder.
Under de senaste månaderna har flera länder i regionen drabbats av politisk oro och ekonomisk instabilitet. Ingen tjänar på att Argentina hamnar i samma sällskap. Det är viktigt att slå vakt om fredliga maktskiften och uppmuntra det engagemang som finns för att bevara och försvara demokratin. Man bör också stödja åsikten att all framgångsrik ekonomisk politik inte bygger enbart på delade bördor, utan också på delat välstånd när vinsterna visar sig.
Frernández och Guzmán tycks, till skillnad mot tidigare regimer, formulera en politik som bygger på måttfullhet. Den innehåller inget av Macris vilda satsande och önsketänkande, utan bottnar i den bistra verklighet som råder och är Argentinas säkraste väg till gradvis tillväxt. Ju mer det internationella samfundet hjälper till, desto snabbare och stabilare blir återhämtningen.
Joseph E Stiglitz, nationalekonom som har mottagit Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är professor vid Columbia University i USA och chefekonom vid Roosevelt Institute.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen