Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Misären i Möllans svarta värld.

Möllevångstorget. Under dagtid, en lördag, med torghandel.Bild: Hussein El-Alawi
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Möllevångstorget i Malmö är känt långt utanför kommungränsen. Ofta av positiva skäl. Inte minst ungdomar lockas dit från när och fjärran. För boende eller besök, kroghäng eller fest.
Men häromdagen publicerade Kvällsposten (1/1 2020) ett reportage som speglar en mindre glädjefull sida av Möllevången. Reportern Johanna Karlsson har åter träffat 28-åriga Suravi, som hon tidigare jobbat med på en restaurang.
När Suravi var 14 år giftes hon bort med en medelålders man som hade en restaurang på Möllan. I tio år jobbade hon gratis i Malmös svarta krogvärld. Det är en berättelse om våld, misär, skuldsättning och en slavliknande tillvaro. Till slut fick Suravi hjälp att bryta sig loss. Idag lever hon med skyddad identitet i en kommun långt från Möllevångstorget. Hon har ett heltidsjobb i en annan bransch. Ett annat liv.
En hjälpande hand fick Suravi av kocken Zakir, som jobbade i Suravis makes restaurang från 9 på morgonen till 01. Sju dagar i veckan. Och sov i ett litet kallt lagerrum i källaren där ölbackarna förvarades.
Andra exempel i Kvällspostens artikel på en svart och skamlös krogvärld handlar om Väla köpcentrum utanför Helsingborg och en krog i Norrköping. Möllan är inte ensamt.
Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), skriver på Facebook att artikeln har ett ”vidrigt innehåll” och hon sammanfattar det med orden: ”Barnäktenskap, slavhandel, skenäktenskap, id-fusk, hot, våld, extrem utsatthet och maktobalans.”
Stjernfeldt Jammeh har givetvis rätt i att diverse myndigheter – kommun, polis, tull, skatteverk, kronofogde med flera – måste samverka för att stoppa det cyniska utnyttjandet av i princip maktlösa människor. Sedan tar hon, vilket många gör utan att noggrannare reflektera, steget över till att kritisera arbetskraftsinvandringen. Risken är då att barnet slängs ut med badvattnet.
Suravi kom till Sverige från Bangladesh som anhöriginvandrare. Kocken Zakir kom på ett studentvisum. Ingen av dem kom som arbetskraftsinvandrare. Det kan inte sättas likhetstecken mellan det cyniska utnyttjandet som skildras i reportaget och Sveriges arbetskraftsinvandring, som somliga – ofta till vänster – älskar att bespotta.
I punkt 21 i januariavtalet skriver regeringen och samarbetspartierna C och L kortfattat: ”Dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas.” Kritik har inte saknats. Samtidigt måste sägas att 73-punktsöverenskommelsen inte är huggen i granit. Om reglerna uppenbart missbrukas lär de ändras, precis som gjorts tidigare. Annars värnas varken arbetskraftsinvandringen i sig eller januariavtalet. Eller de fyra partier som står bakom avtalet.
Arbetskraftsinvandringen är värd att värna. År 2018 beviljades drygt 20 800 arbetstillstånd, för allt från bärplockare till IT-specialister. 34 procent av tillstånden gällde ”yrken med krav på fördjupad högskolekompetens”. Företag, enskilda människor, svensk konkurrenskraft och blågult jobbskapande gagnas av de liberala reglerna.
Men arbetskraftsinvandringen får inte ske till priset av barnäktenskap och exploaterad arbetskraft. Självfallet inte.
Gå till toppen