Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Ska en presidents utrikespolitik bedömas är den enda giltiga frågan om politiken fungerade – inte om den var moraliskt riktig.”

Många omdömen om etik och USA:s nuvarande utrikespolitik är slarviga eller dåligt genomtänkta, och en alltför stor del av debatten fokuserar på Trumps personlighet, skriver Joseph S Nye, professor vid Harvard.

USA:s president Richard Nixon omgiven av amerikanska infanterisoldater i södra Vietnam 1969. En del berömmer Richard Nixon för att ha avslutat kriget i Vietnam, men 21 000 amerikaner miste livet för att presidenten ville rädda sitt anseende och drog ut på tiden. Resultatet blev en kortlivad paus på vägen mot nederlag, skriver Joseph S Nye.Bild: AP
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Jag berättade nyligen för en vän att jag hade skrivit en bok om moral och utrikespolitik. ”Det måste vara en mycket tunn bok”, svarade hon sarkastiskt. Den sortens skepticism är vanlig.
Letar man på internet hittar man förvånande få böcker om hur amerikanska presidenters moraluppfattning har påverkat deras utrikespolitik. Den framstående politiske teoretikern Michael Walzer sade en gång om amerikansk forskarutbildning i internationella relationer efter 1945, att ”moraliska argument ansågs inte höra hemma i ämnet, men i politiken används de hela tiden”.
Det finns skäl att vara skeptisk. Historiker har skrivit böcker om USA:s särart och moraliska hållning. Men realister som diplomaten George F Kennan, USA:s sändebud i Sovjet och mannen bakom den doktrin som under Kalla kriget skulle förhindra att kommunismen spred sig till andra länder, varnade ihärdigt för nackdelarna med den moralistiska och formalistiska amerikanska traditionen.
Internationella relationer är kaotiska till sin natur. Det finns ingen världsregering som kan upprätthålla ordningen. Stater får ordna sitt eget försvar och när existensen hotas brukar ändamålet helga medlen.
Där inget val finns, är etiken betydelselös. Ingen kan klandras för att inte göra det omöjliga. Enligt den logiken är alla försök att kombinera etik och utrikespolitik dömda att misslyckas. Det är som att fråga om en kniv låter bra istället för om den är bra att skära med, eller om en viss kvast rör sig bättre än en dyrare sort. Ska en presidents utrikespolitik bedömas är alltså den enda giltiga frågan om politiken fungerade – inte om den var moraliskt riktig.
Det synsättet har sina poänger men duckar för de svåra frågorna genom sin överförenkling. Att ingen världsregering finns innebär inte en total frånvaro av internationell ordning. Vissa utrikespolitiska frågor handlar om en nations överlevnad, men de allra flesta gör det inte. Efter andra världskriget har USA varit inblandat i åtskilliga krig, men inget som varit nödvändigt för nationens överlevnad. Och många viktiga utrikespolitiska beslut kring mänskliga rättigheter, klimatförändringar eller frihetsgraden på internet har inget med krig att göra.
I verkligheten handlar de flesta utrikespolitiska frågor om avvägningar mellan olika alternativ, inte om att tillämpa en rigid formel. En cynisk fransk statstjänsteman sade en gång till mig: ”Jag definierar gott som det som gynnar Frankrikes intressen; moral är ovidkommande.” Han verkade omedveten om att hans eget uttalande var ett moraliskt ställningstagande.
Det är närmast trivialt att påstå att varje stat handlar utifrån sitt eget nationella intresse. Den väsentliga frågan är hur ledare i olika situationer definierar och agerar i det nationella intressets namn.
Oavsett vad man tycker om saken så levererar amerikaner oavbrutet moraliska omdömen om sina presidenter och deras utrikespolitik. Även innan det famösa telefonsamtalet då president Trump bad Ukrainas president göra honom en tjänst, hade hans administration sett till att politik- och moraldiskussionen gått från att vara en teoretisk fråga till att bli förstasidesnyheter.
När den saudiske medborgaren och regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi 2018 mördats på sitt lands konsulat i Istanbul, kritiserades Trump för att förtiga starka bevis på att ett brutalt mord ägt rum. Presidenten prioriterade att behålla sina goda relationer med den saudiske kronprisen.
Liberala New York Times kallade Trumps uttalande om Khashoggi ”ett samvetslöst undanhållande, utan hänsyn till fakta” medan konservativa Wall Street Journal skrev att ”vi känner inte till någon president, inte ens hänsynslösa pragmatiker som Richard Nixon eller Lyndon Johnson, som gjort liknande offentliga uttalanden utan minsta antydan om USA:s grundläggande värden och principer”. Olja, vapenaffärer och regional stabilitet är nationella intressen, men det är även värden och principer som omvärlden håller högt. Hur kan dessa storheter kombineras?
Många omdömen om etik och USA:s nuvarande utrikespolitik är slarviga eller dåligt genomtänkta, och en alltför stor del av debatten fokuserar på Trumps personlighet. Det försöker jag rätta till och visar i min bok att en del av Trumps agerande faktiskt inte är de första i sitt slag i modern tid. Eller som en klartänkt reporter sade: ”Trump är inte unik; han är extrem.”
Få amerikaner har klart för sig på vilka grunder utrikespolitik bedöms. Ronald Reagan brukar exempelvis hyllas för moralisk tydlighet i sina uttalanden, men väl formulerade goda avsikter räcker inte för att bedöma en presidents etik. Woodrow Wilson och George W Bush visade att goda avsikter men oförmåga att förverkliga dem kan få etiskt dåliga följder, som Versailles-överenskommelsen efter första världskriget och Bushs invasion av Irak.
Vissa presidenter bedömer vi uteslutande efter resultat. En del berömmer Richard Nixon för att ha avslutat kriget i Vietnam, men 21 000 amerikaner miste livet för att presidenten ville rädda sitt anseende och drog ut på tiden. Resultatet blev en kortlivad paus på vägen mot nederlag.
Moral ska bedömas tredimensionellt genom att man väger och balanserar avsikter, konsekvenser och medel. På samma sätt bör utrikespolitik granskas. En moralisk utrikespolitik innebär att dess konsekvenser värderats, till exempel att en ordning som stärker moraliska intressen kan upprätthållas samtidigt som aktioner för att hjälpa dissidenter eller förföljda grupper i andra länder kan genomföras.
Det är också viktigt att väga in de moraliska konsekvenserna av att inte agera. Under Koreakriget accepterade president Harry S Truman ett dödläge i kriget och stark kritik på hemmaplan, hellre än att gå på general Douglas MacArthurs linje och sätta in kärnvapen. Som Sherlock Holmes så klokt har sagt: ”Det finns mycket att lära av en hund som inte skäller.”
Det är meningslöst att tro att etik inte får betydelse i den utrikespolitiska debatten under året som väntar. Hellre då erkänna att moraliska argument alltid vägs in i bedömningen av utrikespolitik och att vi behöver bli bättre på att hantera dem.
Joseph S Nye, professor vid Harvarduniversitetet i USA. Han är författare till den nyutkomna boken Do Morals Matter? Presidents and Foreign Policy from FDR to Trump.
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen