Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: För en mor som har fått en ny son är utvisningen något outhärdligt

Han är född i Iran och har endast bott i Afghanistan två år, skriver Ulla Premmert om sin väninnas extrason. Bilden är tagen i Afghanistans huvudstad Kabul.Bild: Altaf Qadri
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Utanför sjukhuset möter jag en gammal god vän. Hon har tillbringat natten på akuten och utretts för tryck i bröstet och yrsel. Men det är inget fysiskt fel på henne. Hennes besvär beror på panikångest och hon delar sin situation med många andra.
Min vän har en extrason boende hos sig och han är nu utvisningshotad.
Med tårarna rinnande beskriver hon det orimliga i att tvingas se hur en ung, ambitiös människa bryts ner inför hotet om att återvända till Afghanistan, världens farligaste land. Han är född i Iran och har endast bott i Afghanistan två år. Han har sedan flykten 2015 inte haft kontakt med sin mamma och syskon. De förlorade varandra i det kaos som uppstod när hundratusentals människor flydde.
Den unge mannen är nu 20 år och har till sommaren varit i Sverige i fem år. Han har, trots mycket bristfällig tidigare skolgång, lyckats klara högstadiestudierna med fullständiga betyg. Han går sista året på ett krävande gymnasieprogram och har en exceptionell begåvning i matematik. Han har, vid sidan om sina studier, extrajobbat på demensboende. På boendet är han mycket uppskattad av såväl brukare som personal.
Han omfattas av gymnasielagen, men i höstas har någon anställd på Migrationsverket plockat fram en förseelse som han begick under svår psykisk press under sitt första år i Sverige. Han har läkarintyg på hur dåligt han mådde och har för länge sedan sonat brottet som är preskriberat, det vill säga inte finns med i SIS (Statens institutionsstyrelse) eller misstanke- och belastningsregistret. Han har sedan dess skött sig exemplariskt. Han är godkänd i alla ämnen och har dessutom A i flera naturvetenskapliga kurser och nu i vår skulle han ta studenten,
Hela min väns familj är djupt engagerad i denne unge afghan som är så omtyckt av alla.
Över hela Sverige finns familjer, lärare, HVB-personal, socialarbetare som upplever samma situation. De har lärt känna unga ensamkommande som utvisats eller riskerar utvisning. Många av dem som återvänt till Afghanistan kan vittna om ett liv i ensamhet, i ständig skräck för överfall och attentat. Deras drömmar har gått om intet. Sverige har förlorat unga människor som skulle ha bidragit till att bygga vårt land.
Tyvärr har bilden av unga afghaner solkats av de killar som har dragits in i knarkaffärer och utnyttjats av kriminella. Migrationsverkets handläggning av de ensamkommandes ärenden verkar mycket godtycklig. Det finns ingen röd tråd i vilka som får stanna och vilka som avvisas. Allt beror på handläggaren, om han/hon väljer att tro på deras berättelser eller inte. Och politikerna driver på: utvisa så många ni kan!
Cirka 1 000 afghanska barn och deras föräldrar har också fått utvisningsbeslut, som ännu inte verkställts. Nu när barnkonventionen börjat gälla efter nyår, kommer det att finnas en chans för dem att få stanna?
Utvisningen av afghanerna kommer sannolikt att bli ett nationellt trauma, mycket värre än Baltutlämningen. Behandlingen av dessa människor är skamlig. De har vistats i Sverige mer än fyra år, pendlat mellan hopp och förtvivlan, anpassat sig och fått nya värderingar. Nu tvingas de tillbaka till våld, hedersförtryck, terror och kaos.
För en mor som har fått en ny son är detta outhärdligt och hjärtat brister.
Ulla Premmert
Gå till toppen