Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Patrik Oksanen: "Vi har inte årtionden på oss."

Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
När centrum i svensk politisk debatt idag flyttar till Sälen och Folk och Försvars rikskonferens sker det mot bakgrund av en allt oroligare omvärld.
Mellanöstern balanserar återigen på en slak lina sedan konflikten mellan Iran och USA förvärrats efter den amerikanska attacken som dödade en ledande general i det iranska revolutionsgardet under ett Irakbesök, och efter att Iran skjutit ned ett ukrainskt passagerarplan utanför Teheran.
Kina beter sig allt aggressivare, mot Sverige och andra länder. Valet i Taiwan kan utlösa ytterligare kinesiska tonlägeshöjningar.
Belarus, eller Vitryssland, är satt under hård press från Ryssland. Med hot om stoppade oljeleveranser ska Belarus integreras allt djupare med Ryssland. Samtidigt har det snart gått sex år sedan den olagliga annekteringen av Krim. I östra Ukraina pågår alltjämt ett lågintensivt krig. Att Ryssland vill rita om den europeiska kartan och göra om den europeiska säkerhetsordningen är en direkt utmaning mot små demokratiska stater i Östersjöområdet. Samtidigt gör president Donald Trump sitt bästa för att försvaga USA genom att undergräva relationerna till de viktigaste vännerna och ifrågasätta multilaterala strukturer och regelverk.
Detta borde prägla svensk debatt, men risken är överhängande att årets Rikskonferens kommer att handla om svensk inrikespolitik där insikten om att det brådskar att återställa svensk totalförsvarsförmåga försvinner i spinn om ”historiska satsningar” och dragkamp om pengarna.
I våras ville inte regeringen binda sig vid försvarsberedningens ambition på 1,5 procent av BNP till försvaret till 2025. Något man sedan gick med på i höstbudgetförhandling med C och L. Men finansdepartementet lyckades plocka bort penninguppräkningen. Det skapade ett hål på fyra miljarder kronor jämfört med försvarsberedningens siffror. Men än värre blev det när det visade sig att Försvarsmakten och försvarsberedningen dubbelräknat ytterligare 48 miljarder kronor fram till 2030. Dubbelräkningen ska nu gås igenom av en politisk samtalsgrupp innan förhandlingarna om försvarsbeslutet inleds på allvar.
Det finns också en politisk oro, särskilt från finansdepartementet, att försvaret är ett stort svart hål som kommer att äta upp allt reformutrymme under lång tid. Det är korrekt att försvaret är ett hål, men det har skapats av politikerna själva.
Så sent som 1997 kostade försvaret 2 procent av BNP. Sedan dess har över 500 miljarder kronor gått till andra politikområden i ett historiskt stort fredsuttag. Totalförsvaret revs ned och avvecklades. Värnplikten lades i träda och det militära försvaret blev alldeles för litet. Både för att klara av att hantera dagens säkerhetspolitiska läge och för att kunna växa fort. Bygga upp nytt är dessutom dyrt, svårt och tidskrävande.
Trots att det gått över två år sedan försvarsberedningen i bred politisk enighet slog fast formuleringen att ”väpnat angrepp inte kan uteslutas” så är vägen framåt kantad med osäkerhet och politiken uppvisar ingen synbar brådska att åtgärda problemen. Försvarsberedningens förslag är dessutom bara en början att bygga det som behövs. Att politiken inte diskuterar hur vi snabbast kan nå den nivå som gör att Sverige kan klara av de politiska målsättningar och åtaganden vi har gjort är ett underbetyg för krismedvetenheten.
2020-talet kommer att bli stormigt, osäkert och farligt. Krig i närområdet kan inte uteslutas. Det betyder att vi inte har årtionden på oss.
Frågan är vad som behövs för att den krisinsikten ska infinna sig på högfjällshotellet i Sälen idag.
Patrik Oksanen är fri skribent och senior fellow på tankesmedjan Frivärld.
Gå till toppen