Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pernilla Ström: ”Det är kanske därför det är så få vuxna i rummet.”

Barbro Westerholm (L), årsrik riksdagsledamot.Bild: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Det är något besynnerligt med Sverige och åldersfixeringen.
Under min uppväxttid var åldersgränser hinder som skulle betvingas: 15-årsgränsen för barnförbjudna filmer, 18-årsgränsen för diskoteket, 20-årsgränsen för Systemet. Man blev vuxen när man blev myndig eller gjorde lumpen. Man jobbade tills man blev pensionär vid 65.
Idag är det mer komplicerat.
Vi blir myndiga, kan gifta oss, ingå bindande avtal och sändas ut i krig för att döda vid 18. Vi förväntas kunna fatta viktiga beslut om demokratins framtid när vi står vid valurnorna – en rättighet som för övrigt många vill ge redan till den som fyllt 16. Ändå är det som om det inte längre är på riktigt.
När jag var 18 flyttade jag till Stockholm, började jobba och tecknade en prenumeration på Dagens Nyheter. Året därpå var jag chef för ett kansli om sju personer. Hade någon då sagt att jag inte var vuxen hade jag tagit det som en grov förolämpning.
Idag betraktas man som ett barn ända till 18-årsdagen, utom vid allvarliga brott. Då anses unga män ännu inte mogna att ta ansvar för sina illgärningar utan får straffrabatt fram tills de fyllt 21.
Unga behandlas inte som vuxna, tillåts inte gå in i vuxenheten. Infantiliseringen har gått så långt att 25-åringar bor kvar hemma medan etableringsåldern på arbetsmarknaden närmar sig 30-strecket.
Idag verkar ingen vilja vara sin fulla ålder. Men om 60 är det nya 40, som det så käckt heter, kanske arton är det nya fjorton.
Barndomen stretchas i det oändliga. Samtidigt kasseras vi som attraktiv arbetskraft allt tidigare. Upprepade studier visar hur företag som rekryterar ny personal sorterar ut ansökningar från personer redan när de har fyllt 40. Samtidigt förväntas en 40-åring fortsätta att förvärvsarbeta under nästan ytterligare tre decennier för att pensionskalkylerna ska gå ihop.
Värst slår åldersdiskrimineringen mot kvinnor.
Sverige har – tack och lov – liberala ledamoten Barbro Westerholm, 87, i riksdagen. Men annars är det ont om utrymme för årsrika generationer. En Nancy Pelosi, 79, representanthusets knivskarpa talman, skulle inte vara möjlig här. Heller inte Elizabeth Warren, 70, en av Demokraternas presidentkandidater. Hade hon verkat i Sverige och suttit i en svensk bolagsstyrelse hade hon tvärtom förväntats avgå. Efter 70 anses en ledamot inte ha mycket att tillföra, hur intellektuellt produktiv hon än är.
Och det var tyvärr nog inte någon slump att svensk statsförvaltnings Leading Lady, Inga-Britt Ahlenius, efter sin tid som generaldirektör på Riksrevisionen – då 64 år och sprängfylld med kompetens, erfarenhet och energi – inte fick något nytt förordnande. Istället fiskades hon upp internationellt när USA, inte Sverige, nominerade henne till posten som undergeneralsekreterare i FN.
Det är kanske därför det är så få vuxna i rummet. Är vi barn tills vi är 20, vuxna först vid 30 men på väg utför redan som 40-åringar – ja, då finns inte så många kandidater att välja bland.
Gå till toppen