Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mats Skogkär: Man vänjer sig. Tyvärr.

En explosion inträffade på Östermalm i Stockholm natten mot måndagen.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Smällen skakade flera kvarter och hördes över hela Stockholm. Att ingen människa dödades eller fick allvarliga fysiska skador vid den våldsamma explosionen på Östermalm natten till måndagen, framstår som något av ett under.
"Det här är en av de kraftigaste explosionerna vi har haft i den här regionen", sade polisområdeschef Erik Widstrand på en presskonferens på måndagen.
Vad det var som exploderade på Östermalm är när detta skrivs fortfarande okänt. Enligt polisen finns heller ingen känd hotbild mot någon i huset.
"Det här ska vi inte vänja oss vid i Sverige", kommenterade inrikesminister Mikael Damberg (S).
Det har nog många redan gjort. Tyvärr.
Skottlossningar och detonerande sprängladdningar har de senaste åren blivit närmast svensk vardag – och inträffar också i stort sett varje dag. Även i Uppsala inträffade en kraftig explosion natten till måndagen. Tillvänjningen har gått så långt att dessa dåd av många tas med en uppgiven axelryckning så länge ingen dödas eller skadas allvarligt.
Människors förmåga till anpassning och tillvänjning är stor. På gott och på ont. Livet och vardagen går vidare – åtminstone för dem som inte är direkt drabbade och deras närstående.
I Malmö dömdes i fredags flera personer för ett antal sprängdåd med termosbomber. Tingsrätten ansåg dock att bevisningen mot den utpekade huvudmannen inte höll.
Alldeles för få fall går till rättegång. Samma sak gäller skjutningarna. Dåden förblir ofta ouppklarade, även om polisen inte sällan antyder att de vet vem som låg bakom men saknar bevis som räcker till åtal.
Enligt siffror från polisen sköts 42 människor till döds förra året, rapporterar DN. Det är något färre än 2017 och 2018, men knappast ett trendbrott. Det lugnaste året under 2000-talet, 2005, var det 10 personer som sköts till döds.
Antalet skottlossningar har däremot ökat jämfört med 2018, till totalt 334 under 2019. Nästan en om dagen.
Vad som hänt under 2019 är framför allt att skjutningarna flyttat sig från de tre storstadsregionerna ut i landet.
Även antalet bombdåd och sprängningar ökade under 2019. Fram till 30 november utfördes 236 sprängningar, jämfört med 162 under hela 2018, enligt siffror från Brottsförebyggande rådet, Brå.
Regeringen slår sig för bröstet för varje straffskärpning, för varje utökad befogenhet för polisen. En hårt kritiserad lag om särskilda tillstånd för löstagbara vapenmagasin framställs av regeringsföreträdare på oklara grunder som närmast avgörande för att den tunga brottsligheten ska kunna bekämpas. Trovärdigheten i detta är minst sagt låg.
Vad nyttar det att skärpa straffen och vidta åtgärder som går ut över allas vår personliga integritet så länge så få döms för skjutningarna och sprängningarna?
I somras talade rikspolischefen Anders Thornberg om att detta – skjutningarna och sprängningarna – kan fortsätta i fem–tio år till. Ändå tycks förtroendet för polisen öka, vilket med tanke på omständigheterna är något av en paradox.
Enligt Brå ökade förtroendet för polisen från 42 till 52 procent åren 2017–2019 – samtidigt som en allt större andel av befolkningen uppger att de utsatts för brott.
Det är svårt att inte känna en viss motvillig beundran för polisens förmåga att mitt i allt detta skjutande och sprängande framstå som kompetent och pålitlig i de flestas ögon.
"Samhället är starkare än gängen", upprepar inrikesminister Damberg.
I så fall är det hög tid att visa det. Eller är detta bara den villrådiges besvärjelse?
I Oslo polisdistrikt begicks förra året fyra mord. Samtliga klarades upp. Inget var gängrelaterat. En annan värld tycks trots allt vara fullt möjlig.
Gå till toppen