Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mats Skogkär: Politik i de oheliga alliansernas tid.

Jonas Sjöstedt (V) och Ulf Kristersson (M) tycks ännu en gång ha funnit varandra.Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Svensk politik har fått ett nytt, något oväntat radarpar: Ulf Kristersson (M) och Jonas Sjöstedt (V).
När Moderaterna nu med hjälp av en innovation i riksdagsarbetet kallad extra budget försöker tvinga regeringen att satsa mer pengar på kommunerna och polisen är Vänsterpartiet omedelbart med på noterna.
Kan inte regeringen på stående fot utlova extra pengar till kommunsektorn för att stärka välfärden, kommer V redan under onsdagen att sätta sig vid bordet med M och KD och förhandla fram mer pengar den vägen, hotar partiledaren Jonas Sjöstedt.
"Det här beskedet kan inte vänta. De här neddragningarna sker nu. Nu rivs verksamheter ned. Personal sägs upp", sade Sjöstedt vid en pressträff klockan 10 efter Moderaternas pressträff klockan 9.
Samspelta, som sagt. Kristersson och Sjöstedt, svensk politiks nya tag-team, för att låna ett begrepp från wrestling, amerikansk fribrottning. Att ha tvingat regeringen och dess stödpartier C och L att delvis ompröva den redan påbörjade reformeringen av Arbetsförmedlingen gav mersmak.
Minst 10 miljarder kronor, lyder utgångsbudet från V. Moderaterna är inte oväntat något mer modesta. De vill ge ytterligare 3 miljarder kronor till kommunerna och stärka polisens budget med 2,6 miljarder kronor.
"Det är den kommunala välfärden, när kommuner nu tvingas skära ned i en begynnande lågkonjunktur. Och det handlar om nya pengar till polisen och rättsväsendet, så att vi får stopp på våldet", sade Moderatledaren Kristersson när han presenterade partiets förslag.
Den extra budgeten är tänkt att läggas fram i finansutskottet redan på torsdag och Kristersson hoppas att förslaget ska klubbas igenom i riksdagen före månadsskiftet. Rent konkret innebär det att oppositionen tvingar fram ändringar i regeringens vårbudget.
Fast enigheten har en gräns: den går vid finansieringen.
Moderaterna vill stoppa införandet av utvecklingstid, den nya varianten av friår, likaså förslaget att utöka den arbetsmarknadspolitiska åtgärden extratjänster. M vill även stryka det så kallade ingångsavdraget – sänkt arbetsgivaravgift för den som anställer någon som står långt från arbetsmarknaden – och skära i byggsubventioner och bistånd.
V kan tänka sig att säga nej till utvecklingstid och ingångsavdraget, men utesluter en minskning av byggsubventioner och bistånd.
Hur en kompromiss mellan M och V skulle kunna se ut återstår att se. Kristersson måste också ha med sig Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna om förslaget ska gå igenom i riksdagen.
Åtminstone SD var inte svårflörtat.
Vänsterpartiet skulle "krokas av", försäkrade Centerledaren Annie Lööf när uppgörelsen med regeringen låg klar. Vänsterpartiet kommer inte att "ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige", heter det i 73-punktsöverenskommelsen.
Det skulle visa sig vara avsevärt lättare sagt än gjort.
Istället är det nu två helt nya, före valet 2018 osannolika konstellationer, vilka båda spänner från vänster till höger på den politiska skalan, som mäter sina krafter mot varandra i svensk politik.
Den ena kvartetten utgörs av partierna bakom januariuppgörelsen, den rödgröna regeringen och dess liberala stödpartier C och L.
Spännvidden på motståndarsidan är knappast mindre: här ryms den samlade oppositionen från Sverigedemokraterna via KD och M till V.
På sitt sätt utgör båda oheliga allianser.
Januariuppgörelsen tvingar regeringen att driva igenom liberala förslag den inte skulle genomfört på egen hand. Samtidigt har de fyra partierna utanför överenskommelsen – när de enas – de nödvändiga mandaten för att stoppa varje initiativ regeringen lägger fram i kammaren.
Att oppositionen agerar opposition och gör vad den kan för att få igenom sina egna förslag hör till spelets regler. Så fungerar parlamentarismen, varje regering måste ha stöd av en riksdagsmajoritet för att få igenom sina förslag.
Här blir följden att regeringen får allt svårare att genomföra något som tillnärmelsevis liknar en sammanhållen och konsekvent politik. Det är inte en utveckling att välkomna. Speciellt inte med tanke på de stora reformbehov som faktiskt finns.
Löfvens rödgröna ministär är historiskt svag och hanterar inte detta väl. Samtidigt finns det anledning att fråga sig om en opposition för vilken det tycks ha blivit ett självändamål att fälla regeringen – oavsett vem man då går i säng med – verkligen tar sitt politiska ansvar.
Att förtroendet för partiledare och för den förda politiken närmat sig bottennivåer är sannolikt en konsekvens av det stundtals smutsiga maktspel som nu pågår. Det är en utveckling som borde bekymra alla.
Ty partierna har ett ansvar inte bara mot sina egna väljare utan också mot demokratin.
Gå till toppen