Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Sofia Nerbrand: Samvetsstress jäktar sönder sjukvården.

Sjukvårdspersonal tvingas pinna på onödigt mycket.Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Iréne Lindblad besökte häromdagen den överfulla akutmottagningen på Södersjukhuset tillsammans med sin 83-åriga mamma, som drabbats av lungembolier. Personalen bad om ursäkt för den "ovärdiga" vården. Iréne Lindblad beskrev ner den förtvivlade situationen i ett inlägg på Facebook, vilket nu har delats 37 000 gånger.
Den prekära situationen inom sjukvården engagerar med rätta många människor. Hur kan det vara så att den inte fungerar som den ska?
Sverige tillhör de länder inom OECD som lägger störst andel, 11 procent, av sin BNP på hälso- och sjukvård. Det motsvarar svindlande 505 miljarder kronor (2017), och det är möjligt att det behövs mer pengar. Ändå ligger det nära till hands att fundera på om det inte snarare är användningen av resurserna som är avgörande.
Varför är det ofta kaos på akuten? Hur kommer det sig att sjuka och oroliga människor får vänta i timmar på att få träffa en läkare? Vad beror det på att patienter får övernatta i korridoren? Vad behöver förändras?
Jag ställer frågorna till ett antal läkare som arbetar på olika sjukhus samt till ledande regionpolitiker i Stockholm och Skåne. Bilden de ger är förvånansvärt samstämmig: Det finns för få öppna vårdplatser att slussa vidare patienter till från akuten.
Huvudorsaken är att det saknas sjuksköterskor på vårdtunga avdelningar. De är missmodiga och är sjukskrivna eller slutar. Chefer kan heller inte locka med högre ersättning, eftersom de inte får lönekonkurrera med andra delar av den egna regionen.
Därför blir det trångt och rörigt på akuten, människor för övernatta i korridorer och i matrum på olika avdelningar och personalen blir stressad. Det mest allvarliga är dock att patientsäkerheten hotas. Dels för att sjuka får vänta för länge på undersökning och behandling, dels för att den stressade situationen kan medföra att fel begås, dels för att patienter läggs in på avdelningar som inte passar deras sjukdomstillstånd.
En kirurg på SUS berättar om vedermödorna med att ha ett trettiotal utlokaliserade patienter på uppemot femton avdelningar. Ineffektiviteten manifesterar sig i en extra mil raska steg per arbetspass i kulvertarna.
SUS har för närvarande 1 367 fastställda vårdplatser, men bara 1 064 är disponibla. Antalet inskrivna patienter är dock 1 164, vilket betyder att sjukhuset har 95 överbeläggningar. I Helsingborg är 299 patienter inlagda trots att det bara finns 240 disponibla vårdplatser. Överbeläggningen är sålunda hela 25 procent.
Utvecklingen går trots insikterna dessvärre i fel riktning. Sedan 2014 har 175 disponibla vårdplatser försvunnit på SUS. I riket har antalet disponibla vårdplatser i slutenvården minskat från 2,8 till 2,1 per 1 000 invånare de senaste tio åren.
När man frågar läkarkåren om vad som går åt fel håll inom sjukvården svarar de i fallande ordning personalpolitik och löner, felaktig styrning av sjukvården, för små resurser i förhållande till ökande befolkning, brist på vårdplatser, administrativa bördor och dåliga it-system.
Här finns det onekligen något att ta tag i för beslutsfattare i vården. Mycket går att åtgärda med dagens resurser. Med hjälp av ny teknik – i form av artificiell intelligens och internet of things – kan logistiken bli oändligt mycket bättre i den komplexa och igenproppade sjukhusapparaten. På akuten i Lund har man tillsammans med Sony utvecklat ett uppskattat verktyg, TagOn, som i framtiden kan bidra till att optimera flödet av patienter, prylar och personal.
En internmedicinare på ett skånskt sjukhus sammanfattar dock dagens situation väl: "Att inte kunna ge en värdig vård ger en ohygglig samvetsstress."
Ansvariga politiker, regiondirektörer och sjukhuschefer har ett tungt ansvar att se till att regionerna blir attraktiva arbetsgivare som klarar av att behålla sina medarbetare. Det kan vi kräva både som skattebetalare och patienter.
Gå till toppen