Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Anderberg: Tindermännens öde ligger i marknadens händer

Digitaliseringen gynnar attraktiva män – och kvinnor – på dejtingmarknaden.

Bild: Gorm Kallestad/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det fanns en tid för längesedan då musiker var ett ganska vanligt jobb. I varje liten stad fanns ett behov av någon som sjöng, spelade piano, fiol eller gitarr på restauranger eller på fester.
Du behövde inte ens vara någon virtuos. Så länge det lät okej fanns det ju inget annat sätt för folk att få höra musik än att du spelade den på ett instrument framför dem.
Allt förändrades när musik plötsligt gick att trycka billigt på skivor. Ett par decennier in på det förra seklet behövde musikälskare inte nöja sig med de lokala förmågorna, utan kunde lyssna på världens främsta musiker hemma i vardagsrummet.
Det var en förändring som gjorde musiken bättre och mer tillgänglig för alla. Men som också gjorde många musiker arbetslösa.
Det rasar just nu en debatt om de så kallade ”Tindermännen”. Det är de män som, enligt Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner, ratas av både arbetsmarknaden och dejtingplattformarna och som – lyder teorin – riskerar att dras in i extremistiska rörelser.
Eftersom Werner har anklagats för att vilja subventionera sexslavar till unga män tar han nog ganska lätt på min kritik. Men här är den i alla fall:
”Det är förstås inte Tinders fel”, skriver han.
Men utvecklingen han beskriver är faktiskt Tinders ”fel”. För på samma sätt som inspelningstekniken förändrade förutsättningarna för musiken – och i förlängningen hur den lät – har internetdejtandet förändrat villkoren för både kärlek och tillfälligt sex.
Hur då?
Det är nog enklast att börja med de andra ”Tindermännen” – alltså de mest attraktiva männen. För bara några decennier sedan var det ganska omständligt även för dem att träffa någon. De var – som alla andra – tvungna att ta på en skjorta, hitta en kompis att gå ut med, dra till en bar eller klubb, bara för att mötas av ett begränsat urval kvinnor varav kanske ett fåtal var intresserade av att träffa en man just då.
Varje kontakttillfälle tog timmar av arbete. Det var ineffektivt.
Idag kan män exponera sin attraktivitet för tusentals kvinnor i timmen, få kontakt, sålla lite och sedan portionera ut dejterna under veckans dagar. De kan virtuellt förflytta sig till andra städer och para ihop sig med kvinnor där.
Vad som har hänt är alltså inte, som Werner skriver, att Tinder ”skapat en fullkomlig transparens på dejtingmarknaden som tidigare inte fanns där”, utan något mycket mer omvälvande. De mindre attraktiva männen ratas inte av kräsna kvinnor, utan konkurreras ut av en industriell logik som påminner mer om hur små, lokala företag går under när tullar eller andra handelshinder slopas.
Det är svårt att intuitivt få ett grepp om hur den digitala ekonomin fungerar. Den skapar inte bara vanlig ojämlikhet, utan exponentiellt ökande ojämlikhet. Den är som kapitalism på steroider. Och om det är någon tröst är det inte bara musiker, Tindermän och ineffektiva småföretag som drabbas av den tekniska utvecklingen. I boken ”Capitalism without capital: the rise of the intangible economy” visar författarna Jonathan Haskel och Stian Westlake hur ojämlikheten mellan kapitalisterna nu håller på att sprida sig: de mest framgångsrika företagen roffar åt sig en allt större del av världens vinster.
Betyder digitaliseringen av dejtingmarknaden att de mest attraktiva männen – enligt samma logik – får träffa fler kvinnor idag?
Mycket tyder på det.
Vad som är ”attraktivitet” är inte helt lätt att definiera, men i sammanhanget spelar det kanske mindre roll: så länge människor envisas med att sortera sig själva i olika statusgrupper, och det finns digitala verktyg som låter dem göra det, resulterar det i ett sexuellt klassamhälle nedskrivet på dejtingföretagens servrar.
Tinders algoritmer är inte offentliga. Men för några år sedan släppte företaget in en reporter från tidskriften Fast Company för att titta under motorhuven.
Vad han fick reda på var att Tinder byggde på en eloranking. Det är samma system som används för att ranka världens schackspelare. Det fungerar i korthet så att du går in i systemet med en viss summa poäng, och om du vinner en match mot en annan spelare får du en del av hans poäng. Om du slår en stormästare rusar du i rankingen – men om du slår en amatörspelare händer nästan ingenting.
Översatt till dejtingmarknaden: om du matchar med attraktiva människor blir du mer attraktiv.
När jag spelar på chess.com kan jag alltså – för mig själv – hävda att jag har ett unikt, kreativt sätt att spela schack – men om jag aldrig vinner några matcher kommer jag aldrig att få möta Magnus Carlsen eller Viswanathan Anand.
Många tecken pekar också på att vissa kvinnor gynnas av det nya tillståndet. Enligt Johanna Rickne, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, har vad hon kallar ”högstatuskvinnor” lättare att bilda familj idag än för några decennier sedan. Hon spårar den största anledningen till förbättringar i föräldraförsäkringen, men det är troligt att digitala hjälpmedel gynnat även dem. I takt med att IVF-behandlingar blir allt vanligare för singelkvinnor väntar ännu ett kraftfullt tekniskt verktyg.
”Monogami är socialism!” utbrister den välbeställde patriarken Chuck Roades Sr i tv-serien ”Billions”. Och från hans perspektiv är det lätt att förstå hur han tänker. Varför ska han, som kan köpa hur många hus han vill, hur många klockor han vill, nöja sig med en enda kvinna?
Förr i tiden hade kanske någon svarat: för att alla ska få någon att älska.
Men vi tänker liksom inte så längre.
I den omtalade boken ”Serotonin” lyckas Michel Houellebecq beskriva hur den moderna ekonomin fungerar, och hur den i sin tur påverkar både kärlek och ensamhet. Huvudpersonen Florent-Claude är långt ifrån en ratad Tinderman, men har medicinerat bort sitt sexuella liv:
”Jag blev långsamt allt fetare och tanken på sex bleknade allt mer. I det fallet var jag långt ifrån ensam, troligen fanns det fortfarande tjejer och killar som fick ligga men det hade blivit en hobby, en specialiserad hobby för en utvald elit.”
Håller sex – och kärlek – på att bli en hobby för en specialiserad elit? Så illa har det inte blivit än. Men Florent-Claude skriver det där från en obestämd framtid, och helt osannolik är inte utvecklingen som Houellebecq ser framför sig. För inte så längesedan fanns det yrkesmusiker överallt – idag är det just en liten elit som tillåts försörja sig på musik.
Florent-Claudes dystopi behöver inte bli verklighet. Det ligger trots allt i dejtingföretagens intresse att sex förblir en folksport och att deras plattformar möjliggör riktig kärlek mellan så många människor som möjligt. Det är också ganska troligt att tekniken förfinas jämfört med de algoritmer som nu dikterar villkoren på dejtingsajterna.
Samtidigt går det inte att komma från den bistra sanningen: Tindermännens öde ligger i marknadens händer, och det finns ingen som kan förändra det.
Gå till toppen