Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Kakorna och klimathoppet lockade mer än skridskorna på årets sista dag

Bilden kommer från en aktion av Extinction Rebellion i Malmö i september 2019.Bild: Patrick Persson
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
På nyårsafton följde jag inte med min familj till Folkets park för att åka skridskor. Istället gick jag runt på Malmös gator och stoppade trafiken med Extinction Rebellion. Jag ställde mig i vägen för bilar för att få möjlighet att prata med mina medmänniskor om vårt förhållningssätt till klimatkrisen.
För ett år sedan var jag frustrerad. Jag tänkte mycket på klimatet. Jag ville agera, men jag visst inte hur. Min hjärna mötte varje ny idé till handling med tio anledningar till att den inte skulle leda någonvart.
Inför aktionen var jag nära att dra mig ur. Vad skulle det göra för skillnad att gå ut på stan och ställa till med oreda? Jag såg framför mig hur folk skulle se mig som obegriplig, bli arga, skynda förbi. Mitt inre motstånd var stort, men min oro för vår passivitet inför klimatförändringarna var större. Så jag tog med mig min burk hembakta kakor med Extinction Rebellions logga på och cyklade iväg mot vår mötesplats.
Och tänk så fel jag hade!
Redan i första korsningen där vi stoppade trafiken fick jag ett långt samtal med en man i 50-årsåldern som delade med sig av hur bekymrad han var. Han hade ändrat sina konsumtionsvanor, men såg samtidigt att det var otillräckligt. Han blev nyfiken när jag berättade om Extinction Rebellion med sin bas i forskning om hur omfattande, hållbara systemförändringar tidigare gått till och tog gärna min Extinction Rebellion-flyer.
Och så fortsatte dagen.
Min kakburk var nästan full när vi var färdiga. Folk ville prata, inte äta kakor.
Alla jag talade med var ordentligt oroade och frustrerade. De såg behovet av systemförändringar, men upplevde sig maktlösa i relation till systemen.
När jag sopsorterade till perfektion kände jag mig maktlös och uppgiven. När jag agerar som en del av en rörelse, och tar del av andras berättelser om hur de agerar och gör skillnad, då känner jag på riktigt att vi kan fixa det här – och att mitt bidrag har betydelse.
Jag hade gärna åkt skridskor med mina barn, men när jag frusen satte locket på min kakburk för att förflytta mig till en ny korsning kunde jag konstatera att jag inte kunde se något mer meningsfullt sätt att tillbringa årets sista dag på.
Klimatforskare är tydliga med att den folkliga mobilisering vi börjat se under 2019 gör skillnad. 4 miljoner människor på gatorna världen över i en global strejk gör skillnad.
I slutet av aktionen hamnar jag bredvid en kvinna i 60-årsåldern som står med en roller på en lång pinne och målar Extinction Rebellions logga med ekologisk filmjölksfärg över Regementsgatan. Hon berättar att det är hennes första aktion någonsin. Då känner jag hopp – hopp om att vi kommer bli tillräckligt många som driver på och tvingar fram den förändring som krävs.
Sara Nilsson Lööv Tvåbarnsmamma och aktiv i Extinction Rebellion
Gå till toppen