Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Det var min 92-åriga mamma som blev rånad och misshandlad före nyår

Chris Marschalls 92-åriga mor blev så grovt misshandlad vid rånet att hon drabbades av en blödning i hjärnan och flera frakturer.Bild: Patrick Persson
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Sent på kvällen den 28 december ringer det på dörren i Limhamn, sedan minns min 92-åriga mamma inget mer. Natten till söndagen har jag 25 missade samtal från polisen. Jag befinner mig i Stockholm och får under dagen långsamt klart för mig vad som hänt. Väl i hennes lägenhet får jag, först efter att kriminalteknikerna säkrat spår, tvätta av blodstänket från väggar och badrum samt ta med hennes blodfläckade sängkläder.
Själv ligger mor på akuten med en blödning i hjärnan, frakturer i ansikte och på en halskota. Jag känner först inte igen henne; ansiktet är blålila och uppsvullet till oigenkännlighet. Hörseln är borta liksom minnet. Läget är initialt kritiskt och dialogen med läkarna handlar om vad jag anser om mor plötsligt slutar andas. Låt henne somna in, säger jag.
Den senaste tidens åldringsrån är en ny kreativ nisch för den kriminella sfären. Genialt att ge sig på försvarslösa, ibland dementa, ensamboende kvinnor mellan 80 och 100. Den generationen är fostrad i en annan skola än den vi yngre tvingats gå i. Ringer någon på dörren och erbjuder, eller ber om, hjälp så utgår man från att vederbörande har goda avsikter. Vad hjälper det att vi anhöriga säkert tusen gånger sagt ”om det ringer på dörren så öppna inte”. Det kommer en gammal människa inte nödvändigtvis ihåg.
Hemtjänstens kvälls- och nattpatruller är numera utrustade med överfallslarm och besöker sina klienter på något förskjutna tider för att skapa osäkerhet hos eventuellt spanande gäng i kvarteret. I det här fallet påstod en ung man att han skulle besöka sin mormor och fick en granne att släppa in honom i trapphuset, eftersom han glömt koden. Det verkar rimligt. Vem vill inte hjälpa barnbarnet att träffa gamla mormor?
Efter cirka fjorton dagar på sjukhuset är mor förflyttad till ett korttidsboende för rehabilitering. Då och då skjutsas hon till Sus för röntgen och ortopedisk uppföljning. Hennes liv är i praktiken slut. Hennes kropp är full med smärtstillande och ångestdämpande tabletter. Hon vågar inte flytta tillbaka till sitt hem och klamrar sig förtvivlad fast vid mig varje gång jag måste gå. Besöken är påfrestande; att se in i hennes gamla rädda ögon är smärtfyllt och skapar ångest även hos mig. Hela vår familj är förtvivlad. Aldrig trodde vi att en älskad mor, mormor, farmor, svärmor skulle bli svårt misshandlad och tvingas leva sin sista tid i livet med ett stort trauma i kropp och själ.
Mitt eget raseri har övergått i ett slags sorg och nedstämdhet. Jag kan inte låta bli att fundera över hur dessa unga förövare har blivit så förhärdade, nästan avhumaniserade, när de utan att tveka svårt misshandlar en 92-årig kvinna i hennes eget hem. Hur kom de över den spärren, den gränsen som för de flesta av oss är okränkbar? För mig innebär det att allt är möjligt och allt har tyvärr redan hänt. En mamma med spädbarn i famnen, unga pojkar som fortfarande är barn mördas på öppen gata.
I mammas fall blev tilliten till människor en dödsfälla. Hjälp ingen som ber om hjälp, kanske blir du rånad och slagen, blir den logiska slutsatsen. Det är ingen bra utveckling för ett samhälle som, i likhet med alla samhällen, ytterst bygger på omsorg om varandra och tillit. När detta försvinner och rädslan tar över, vilka blir vi då?
Chris Marschall
Gå till toppen