Annons

Annons

Så förändrar Tinder våra tankar

Nätdejtning

Dejtingapparna förändrar oss betydligt mer än vad som har framkommit i debatten, skriver Helena Granström. Den digitala kulturen riskerar att utarma möjligheten till verklig djup förälskelse.

Det här är en kulturartikel.Analys och värderingar är skribentens egna.

Vad händer med våra hjärnor när vi använder Tinder?

Bild: Jenny Rydqvist

Annons

Om en sak tycks alla deltagare i den debatt som utlöstes av Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners krönika om ratade Tindermän vara överens: Den nya digitala dejtingekonomin har vinnare, och den har förlorare.

Det är emellertid en öppen fråga vilka dessa är – medan Werner (GP, 2/1) framhåller de socialt förfördelade männens sexuella lidande på den digitala arenan, har till exempel Expressens Anna Hellgren (13/1) visat på att dessa män knappast kan sägas vara mer drabbade än kvinnor i lågstatusyrken, snarare tvärtom. Det handlar förstås inte bara om tillgången till sex, utan också om vem som i vidare mening gynnas av strukturerna, men inte heller i den mer begränsade frågan råder någon konsensus om orsakssambanden. När exempelvis Kristina Hedberg (DN, 6/1) menar att dejtingappar som Tinder inte gör något mer än befäster en redan existerande sexuell hierarki, betonar Johan Anderberg (HD-Sydsvenskan, 14/1) att detta bara är delvis sant: Att dejtingapparna inte enbart exploaterar ojämlikheten, utan i viss mening också skapar den.

Annons

Annons

Den digitala relationsmarknaden är, menar Anderberg, ytterligare ett exempel på stordriftens hänsynslösa logik: Precis som den lokala företagaren går omkull när internethandeln når byn, så har den snyggaste killen på jobbet inte längre så mycket att komma med, eftersom hans konkurrenter nu är – som minst – alla andra män i hela stan.

Anderbergs iakttagelse av hur kapitalismens utslagningsmekanismer verkar även på mänsklig nivå är förstås fullt giltig – men jag betvivlar att den är tillräckligt djupgående. Att den digitala kulturen påverkar våra liv genom hur vi rangordnas av dess algoritmer är klart, men den påverkar oss i minst lika hög grad genom sin förskjutning av hur vi uppfattar oss själva och varandra. Den dynamik som kännetecknar Tinder är densamma som präglar den digitala existensen i stort: jaget konstrueras aktivt genom preferenser och aktiviteter, relationer förtingligas och används som identitetsmarkerande tillhörigheter och kommunikation sker enbart i former som medger total kontroll. Den enda skillnaden är att drivkrafterna gjorts mer explicita: Jag framställer inte bara mitt jag, utan jag gör det i det uttalade syftet att det ska bli älskat.

På samma gång som jaget på jakt efter kärlek tvingas göra sig till ett säljbart objekt, riktar det också en motsvarande konsumistisk blick mot sin omvärld: ”Aldrig”, skriver tekniksociologen Sherry Turkle apropå den digitala dejtingkulturen, ”har det vara lättare att tänka på potentiella romantiska partners som varor tillgängliga i överflöd”. Och det är här jag tror att den kapitalistiska logiken når djupare än vad Anderberg antyder, på ett sätt som påminner om vad serietecknaren Liv Strömquist skildrar i sin ”Den rödaste rosen slår ut”: Den andre upphör att vara intressant som genuint annan, och får sin betydelse enbart i kraft av att ge jaget bekräftelse, ett identitetsbyggande attribut bland många.

De algoritmer som bedömer användarens värde utifrån värdet hos de användare som gillar henne, får med andra ord djupare konsekvenser än vilken kärlekstörstande nuna som dyker upp på vår skärm härnäst: Den tycks vara verksam också i vår egen själ. Vinnaren i denna nya ordning blir då, snarare än något enskilt befolkningssegment, ett tankesystem – nämligen det som villigt spjälkar upp såväl den egna personen som den andre till en uppsättning mätbara egenskaper, och förhåller sig till relationer som en kräsen konsument.

Annons

En annan fråga som är värd att uppehålla sig vid är den om attraktionskraft. Om det nu finns vissa grupper som gynnas på andras bekostnad på en digitaliserad dejtingmarknad – är det då samma personer som skulle ha gynnats i alla fall? Ett tankeväckande svar finns att hämta i den amerikanske biologens Richard O Prums aktuella ”Skönhetens evolution”, där författaren återger forskning om vad som uppfattas som tilldragande. Det visar sig att bedömningen av attraktivitet sker i flera steg, och ofta med direkt motsatt utfall.

Annons

Vid en första ytlig visuell granskning – svajpa höger eller vänster – tenderar skönheten att vara mer eller mindre objektiv, i den bemärkelse att de flesta människor är överens om vad som ska uppfattas som attraktivt. Men, och detta är det intressanta: Vid mer komplext socialt samspel omprövas detta första intryck på subjektiva grunder, med resultatet att åsikterna går isär på ett slumpmässigt fördelat sätt. Av det skälet, anger forskarna, är det möjligt ”för nästan alla att ha relationer där båda parterna uppfattar varandra som unikt begärliga”.

Annons

Vilken typ av attraktion som är möjlig på Tinder borde vara uppenbart, och i denna mening har Anderberg alldeles rätt, kanske till och med mer rätt än han anar, för i den digitala dejtingvärlden gynnas den klassiska skönheten inte bara av databolagens algoritmer, utan av deras växelspel med vår egen evolutionära programmering. Men verkligt oroande blir detta först när man lämnar svajpandet därhän och betraktar den mer övergripande utveckling som pågår omkring oss, i vilken verklig, engagerad mänsklig närvaro i allt högre grad ersätts med digital frånvaro.

Genom att utarma det mänskliga sociala samspelet på det sätt som nu sker, riskerar vi med andra ord att utarma också möjligheten till verklig djup förälskelse, och till en attraktion som når djupare än till en schematisk bedömning av estetisk symmetri. Till en åtrå som tar kroppen i besittning, men som i viss mening härrör från själen: och finns det något som kan läka den till kvantifierbarhet styckade köttkropp som vi låtit oss själva förvandlas till, så är det väl en sådan.

Annons

Anderberg återger en passage ur den franske författaren Michel Houellebecqs senaste bok ”Serotonin” för att illustrera sin tes att sexuell njutning i och med den digitala revolutionen riskerar att bli en förmån förbehållen en begränsad elit. Själv tänker jag snarare på ett citat ur romanen ”Elementarpartiklarna”, skriven långt före dejtingapparnas intåg, om hur samtidens människa gjort det romantiska umgänget till en fritidssyssla, en sorts förströelse i väntan på ett framtida avromantiserat förnuftsäktenskap, till ungefär lika delar bestående av sexuell och narcissistisk tillfredsställelse. ”Naturligtvis”, konstaterar författaren, ”har hon på så vis frånhänt sig all möjlighet till lycka.”

Annons

Annons

Annons

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy