Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Exemplarisk balans mellan tyngd, aggression och vemod

Men ska vi inte prata genus också?

Bild: Napalm Records

Konvent

METAL. Puritan masochism.

Danska debutanterna Konvent gör sitt bästa för att, likt motsvarande mansband, bli betraktade som artister och inget annat. De klär sig i svart, visar sin goda smak med Paradise Lost-tröjor och poserar bistert framför gravkapell på svartvita bandfoton. Deras dödsdoom håller på nittiotalstraditionerna, med en exemplarisk balans mellan tyngd, aggression och vemod i låtskrivandet.
Lik förbannat kommer här en skribent som kräver att Konvent ska representera ett kön (samtliga medlemmar är kvinnor), undrar hur mycket genuspolitik man ska läsa in i albumtiteln och vill starta en Konvent-studiecirkel som utgår från Anna Charlotta Gunnarssons ögonöppnare ”Kvinnorna som formade pophistorien” (2019).
När vi kanske egentligen bara borde fokusera på om djupaste möjliga growl är ett optimalt röstuttryck ens i denna avgrundskrälande genre. När frontfiguren Rikke Emelie List lägger sig i ett lite mindre djupt register – ett väsvrål snarlikt Mikael Stanne i Dark Tranquillity – når hon fram på ett helt annat sätt.
Konvent spelar på Pumpehuset i Köpenhamn 25/1.
Gå till toppen