Utbredningen av artificiell intelligens, AI, på det ekonomiska området har ökat sannolikheten – och hos en del rädslan – för att maskiner tar jobben från människorna.

Ända sedan den första industriella revolutionen har maskiner utfört alltfler mekaniska uppgifter. Framöver kommer de även att koordinera arbetsuppgifter eftersom de kan kommunicera maskiner emellan, det som kallas sakernas internet.

En del hoppas att dessa tekniska genombrott ska förverkliga den gamla drömmen om befrielse från arbete. Andra anser att de hindrar människors självförverkligande genom arbete och stänger vägen mellan löneinkomster och jobbrelaterade sociala förmåner.

Studier om sannolika följder av AI och ökad automatisering på arbetsmarknaden är givetvis spekulativa, men man bör inte underskatta konsekvenserna den nya tekniken kan få förantalet anställningar.

Många som fruktar det värsta förespråkar en generell basinkomst för att hindra att fattigdom sprids. Men innan ekonomer och politiker börjar räkna på kostnader och vinster i ett system med medborgarlön, är det klokt att skärskådaförutsättningarnaför en arbetsfri framtid.

Den nuvarande smala definitionen av arbete uppstod mot slutet av 1800-talet när de växande industrierna flyttade arbetsplatsen ut från hemmenför många människor. Arbete i industribältena blev detsamma som avlönade anställningar, medan arbete i hemmet,köksodlingar och utbyte av tjänster grannar emellan plötsligt inte tillskrevs något ekonomiskt värde alls. Inget av det försvann, varken i verkligheten eller i den globala ekonomin, men det räknades inte längre som arbete eller arbetskraft. Gratisarbete uteslöts ur statistiken och kvalificerade inte till allmänna förmåner.

Samhällsvetare slog fast att hushållsarbete, obetalt arbete, självhushåll och traditionella hantverk var förlegade ekonomiska aktiviteter som snart skulle ersättas av moderna tekniker och kommersialisering. Men trots att denna vision inspirerat socialistiska rörelser under 1900-talet så förverkligades den aldrig. De avlönade arbetena blev visserligen fler, men i stora delar av världen räckte lönerna inte för att försörja en familj, så hushållsarbete och obetalt arbete var nödvändigt för att klara uppehället.

Vid slutet av 1960-talet och under början av 1970-talet, då återuppbyggnaden efter andra världskriget var över, skedde en övergång från den gamla till den nya internationella uppdelningen av arbete. Rationaliseringar, finansiering och outsourcing av arbetskraftsintensiva delar av arbetsmarknaden gick till länder som nyligen industrialiserats. Där bröts länken mellan livstidsanställningar och social säkerhet som hade karaktäriserat de utvecklade globala arbetsmarknaderna.

När digitaliseringen och globaliseringen av varukedjor tog fart, ökade arbetsgivarna flexibiliteten i sina kontrakt med arbetskraften. Alltfler arbetare tvingades godta farliga och skadliga arbetsvillkor. Många måste skaffa sig flera olika inkomstkällor, förlita sig på bidrag och utföra obetalda arbetstimmar för att kunna möta jobbosäkerheten, perioder av arbetslöshet och förluster av anställningar som berättigade till sociala bidrag.

Fattiga arbetare som inte kan leva på lönen tar flera jobb eller kontrakt, och på landsbygden möter de behovet av mat och husrum med att odla och bygga själva.

Men ökningen avobetalt arbete begränsas inte till de fattiga. För att motsvara kraven som de nya arbetstillfällena i AI- och maskinepoken medför, måste de välbärgade anpassa och vässa sin fysiska och mentala framtoning, inklusive sitt utseende, sin motivation och sin uthållighet. Även om de har råd att köpa sig hjälp med att laga mat, städa och vårda, samt skaffa kvalificerade personer för extralektioner och psykologiskt stöd, måste de investera alltmer tid i att utveckla sig själva och driva på andra familjemedlemmar.

Bara en bråkdel av den exploderande mängden obetalt arbete kan övertas av AI och alla uppgifter den övertar medför ny efterfrågan som måste tillfredsställas. Det är fortfarande oklart vilka behov som uppstår när maskiner och algoritmer ersätter kommunikation mellan mänskliga varelser. Med tiden ger detta vakuum upphov till en ny ekonomisk sektor med nya former av handelsvaror, men också ömsesidiga relationer kan fylla tomrummet som uppstått.

Redan idag kan få människor, oavsett inkomst, komma undan det skuggarbete som moderna kommunikationer, handeln och bankväsendet kräver att vi ska utföra. Genom att förse ekonomin med våra data blir kunder och klienter obetalda arbetare för kommersiella företag och bidrar till att hålla igång den globala kapitalismen.

Men oavsett om vi uppfattar framtidens arbete som ett nödvändigt ont eller en möjlighet till självförverkligande, kommer arbete inte att försvinna på grund av AI. Minskningen av antalet jobb och av lönsamma arbeten, kommer med största sannolikhet att öka mängden obetalt vårdarbete, självförsörjningsaktiviteter och modernt skuggarbete.

Det scenariot är bara betryggande om man finner vägar att rättvist fördela betalt och obetalt arbete mellan alla människor. Misslyckas det, riskerar vi att skapa en uppsplittrad värld där välbärgade arbetsnarkomaner har inkomstbringande men stressiga arbeten, medan anställningslösa för sin överlevnad tvingas utveckla livsuppehållande strategier som komplement till en allmän basinkomst eller fattighjälp.

Andrea Komlosy, professor vid fakulteten för ekonomisk och social historia vid universitetet i Wien i Österrike

Översättning: Karen Söderberg

Project Syndicate