Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Minnesord om Mary Andersson

Mary Andersson, Malmö, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 90 år.

Mary Andersson (1929–2020).Bild: Thomas Löfqvist
Mary träffade jag för första gången hos ”John Tivoli Larsson” i Klagshamn på 60-talet när John fyllde sjuttio. Tänkte, den färgstarka kvinnan måste jag lära känna. Och känna varandra har vi gjort genom åren, med att pladdra i telefonen, palla päron, läsa dikter och prosa tillsammans på ”Far i hatten” i Folkets park.
Mary var vegetarian i hela sitt. När hennes katt Sigge kom hem med en vigg i gapet blev Mary inte glad. Mary hade ändå talat om för honom, att det är det värsta hon vet, när han kommer hem med fåglar i truten. När jag bjöd henne på sillafester, kunde hon ändå få ner en bit sill, någon enstaka gång. Bara hon slapp att se hela fiskar.
Mary skrev många böcker. Hon var autodidakt, men skrev med en sådan inlevelse att tårarna ofta kom när hon skev. Mary skrev också revy och när ingen annan ville ta rollen fick Mary själv spela. Kommer in i ”spissbyxor”, sjunger putslustiga visor om politiker. Då blir alla hennes barn och barnbarn plötsligt kissnödiga samtidigt, och springer ut. Mary tar det med ro och sjunger vidare.
Boken hon var mest stolt över, var faktaboken ”Asbestarbetarna berättar”. En bok som handlade om arbetarna på Lomma eternitfabrik. Under det arbetet stövlade Mary upp på Skånska cementfabrikens kontor i Limhamn. Stack en mikrofon under hakan på en tjänsteman och intervjuade honom inför boken. Mary var totalt orädd som person. Mary besökte de drabbade arbetarna i deras hem när de låg i sina sängar, bredvid sig stod syrgastuben.
Första föreställningen jag såg av Mary, var ”Maria från Borstahusen” med Skånska teatern. Utspelade sig i fattigkvarteren på en bakgård på öster i Malmö. Kom först som bok och handlade om hennes mormor Maria Ståhl och alla människorna i huset på Bredgatan. Emma och Axel, Malin och Magda, Nhatalia och Skitta Karissa och många andra. Pjäsen minns jag fortfarande starkt efter fyrtio år.
Hade också äran att vara sällskap till Mary på premiären av musikalen ”Dåliga mänskor” på Malmö Opera. Också den föreställningen, en stark upplevelse.
Mary var en romantiker. Under många år bodde hon i Bengts hus i ”Glada hörnan” ute i Klagshamn. Där trivdes hon. Lägenheten var hemtrevlig och i trädgården hade hon sin lilla sommarstuga, bara några steg ut i trädgården. Ett tag hade hon också en ”hodda” ute i hamnen.
Marys dröm var också att ha en sommarstuga på landet. Hon ringde på en annons om ett sommarställe. Mannen i telefonen utger sig inte för att vara mäklare, men har många bekanta som tänker sälja sina hus. Huset i fråga har swimmingpool och kostar åttahundra tusen. Mary svara att hon hellre vill ha jordkällare, än en pool, och litta billigare.
- Jag måste ha pengar över till bensin till mopeden osså, för att ta mig dit.
Med åren blev det mindre tätt med vårt pladder i telefonen. Senast jag var hos Mary var när hon fyllde nittio år. Döden var starkt närvarande i Marys liv. Med dennes närvaro lever vi också ett rikare liv. Efter nästan femtio års vänskap blir det en stor saknad. Havet utanför hennes hem här på Limhamn, där får Öresundsvinden piska fönsterrutorna, utan Marys nyfikna närvaro.
Håkan Berlin
Gå till toppen