Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Julia Svensson: Tinderromanerna visar att den som söker kärlek måste vara rationell

Julia Svensson gör en djupdykning i litteraturen om dejting och relationer.

Marie Aubert, Olivia Laing och Sheila Heti.Bild: Agnete Brun Jonathan Ring Steph Martyniuk
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
När norska Marie Auberts kommande roman ”Vuxna människor” anlände till redaktionen började jag genast tänka på Tinder och Tinderlitteratur.
Romanen handlar om den fyrtioåriga arkitekten Ida, som uteslutande dejtar upptagna män på Tinder. Hon har sent i livet kommit på att hon vill frysa ned sina ägg i väntan på den rätte, samtidigt som hon får reda på att hennes lillasyster blivit gravid efter en lång kamp. Det som skildras är den känslomässiga turbulensen kring ett livsavgörande skede.
De senaste veckorna har flera kultursidor avhandlat hur dejtingappen krasst blottlägger dejtandets klassklyftor. Björn Werner skrev i Göteborgs-Posten om de bortvalda männens vrede. I den här tidningen förklarade Johan Anderberg appens industriella verkan på dejtingmarknaden – hur de attraktiva människorna likt storföretag slår ut de mindre attraktiva. I veckan skrev Helena Granström om hur appens konsumistiska logik förändrar människors sätt att tänka på varann och kring kärlek.
Medan mäns känslor för ämnet är märkvärdigt lite skildrade har det vuxit fram en hel romangenre kring kvinnors sex och dejtande. Maria Maunsbachs, Sofia Rönnow Pessahs och Sofia Stenströms romaner är de senaste i skörden om sexuellt aktiva, ibland desillusionerade, unga kvinnor. Inte sällan väljer kvinnorna spännande och oåtkomliga män framför tryggheten i relationer. Ungefär som på Anna Kareninas eller Bridget Jones tid. Skillnaden är internet.
Sociologen Eva Illouz bok ”Därför gör kärlek ont” fick enorm uppmärksamhet när den kom på svenska 2016. I den aktuella uppföljaren ”The end of love” utforskar Illouz det hon kallar negativa relationer: varför kärleksrelationer så ofta tar slut eller aldrig ens börjar.
Illouz anser att den sexuella frihet som de senaste tjugo åren följt med teknologin skapar ångest, även om den också är positiv. För den som är ute efter enbart sex kan dejtingappar vara en fantastisk bekräftelse, förutsatt att någon annan därute också vill ha sex. Men den som vill träffa en partner och känna sig älskad och behövd, blir sårbar i ett forum där kärlek liknar nätshopping och reduceras till egobekräftande konsumtion. I en dejtingapp finns inga regler för hur relationer ska gå till. Här härskar liberalismens logik om att andra människor står i vägen för din personliga frihet.
Att människor trots alla negativa känslor vill använda sig av dejtingappar är inbyggt i den digitala konsumtionskulturen, där det mesta kan fixas med ett klick. Singellivet på Tinder kan vara mer bekvämt och spännande än att dejta en enda operfekt person, komma den personen nära och jobba på relationen.
Illouz ser att allt fler människor söker psykologisk hjälp i svallvågorna av den digitala dejtingkulturen. Men i själva verket handlar svårigheterna att skapa varaktiga relationer mindre om psykiska problem och mer om en ny social struktur, anser hon.
Dejtingappen är ett verktyg för kapitalismen, som tjänar på att fler lever ”fria” och ångestfyllda. Tinder utlovar inte ens kärlek, utan “Matcha, chatta, dejta”. Visst finner en del romantisk kärlek här. Men i sig leder Tinder inte bort från Tinder, utan till mer Tinder.
Med problematiken som Illouz speglar i ”The end of love”, en värld av osäkerhet och relationer som aldrig blir av, är det inte konstigt att det dyker upp litteratur som skildrar våndorna vid fyrtio, efter år av försök till förhållanden.
Den ensamhet Marie Aubert skildrar i ”Vuxna människor” liknar den Olivia Laing gör upp med i den halvt autofiktiva romanen ”Crudo”. Hon är ungefär fyrtio när hon gifter sig med en äldre man. Det är en ansträngning, trots kärleken märk väl, för någon som levt fri och ensam hela sitt vuxna liv att anpassa sig till en djupare relation.
Sheila Heti har i essäboken ”Moderskap” visserligen en pojkvän, men han har ett barn sedan tidigare och vill inte ha fler. Själv har hon dragit ut på beslutet om att få barn och vet inte vad hon vill, livet är rätt bra som det är, men vid trettioåtta är det hög tid att bestämma sig om inte tiden ska göra det åt henne.
Också de här böckerna är skrivna från kvinnlig utsiktspunkt. Den manliga frånvaron kan tyda på att kvinnor är mer pressade av biologin. Och är det rentav så att inga skrivande män upplever relationsproblematiken?
En sak genren berättar om är hur friheten gör kvinnor på en gång mer fria och mer ofria och hur förhållanden och barnalstrande i vår digitala tid inte sker av sig själva, utan kräver rationalitet och målmedvetenhet. Sex och utlevelse är mer av sidoverksamheter i de några år äldre författarnas böcker – diskussionen handlar istället om det ofrånkomliga: livet efter ungdomen.
Gå till toppen