Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Det börjar med judarna. Men det slutar aldrig där.

Danmarks statsminister Mette Frederiksen under en ceremoni i Jerusalem i torsdags, 75 år efter befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz.Bild: Ronen Zvulun
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Den tyska nazistregimens plan att utrota judiskt liv i Europa blev aldrig verklighet. Men drömmen lever. Hos Hitlers sentida efterföljare men också hos andra.
Idag uppmärksammas Förintelsens minnesdag över hela världen. Att minnas detta massmord i industriell skala på omkring 6 miljoner judar – men också på andra minoriteter och icke önskvärda människor – är viktigt av flera skäl. För offrens skull. För allas vår skull.
En dag för hågkomst men lämpligen också med framtiden i åtanke.
Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den, lyder en känd sentens. För även om historien aldrig går i repris är det påfallande mycket som förblir sig likt. En konstant i mänsklighetens historia är det latenta hatet mot "de andra", så lätt att få att flamma upp, så frestande för mindre nogräknade politiker att utnyttja i jakten på makten.
Aldrig mer! har det sagts och skrivits. Gång på gång. Världen har dessvärre sett flera omfattande folkmord efter Förintelsen, om än inte i samma skala och med samma minutiösa planering.
Idag finns en påtaglig oro över utvecklingen bland judar i Sverige, i Europa och världen över. Och den är inte ogrundad. Det handlar om så mycket mer än risken för nya terrordåd. Det är också allt det där andra, det som gör vardagen så svår, det som skaver och nöter på själen och värdigheten, på tryggheten.
Som att inte våga bära judiska symboler ute i offentligheten. Som att judiskt liv i allt större utsträckning måste framlevas bakom pansarglas, säkerhetsdörrar och omgivet av beväpnade vakter. Som när unga judar i Malmö berättar att risken att utsättas för antisemitism är en viktig faktor när de ska välja gymnasieskola.
"Mer än en tredjedel av judarna i tolv EU-medlemsstater, där judar levt under århundraden, uppger att de under de senaste fem åren funderat på att flytta utomlands på grund av att de inte längre känner sig trygga som judar."
Så står det att läsa i den rapport som Europeiska unionens byrå för mänskliga rättigheter, AFR, publicerade i november 2018.
Av rapporten framgår även att nio av tio svenska judar anser att antisemitismen förvärrats i Sverige föregående fem år. Sverige är också ett av de länder i undersökningen där judiska invånare säger sig ha minst förtroende för hur regeringen bekämpar antisemitismen och tillgodoser de judiska församlingarnas behov av säkerhetsskydd.
I oktober anordnar den svenska regeringen en internationell konferens om antisemitism i Malmö. Passande med tanke på att staden blivit något av en symbol för Socialdemokraternas egna problem med antisemitism. Från Ilmar Reepalus (S) olika uttalanden för tiotalet år sedan med udden riktad mot stadens judiska befolkning, som enligt kommunens dåvarande starke man borde ta avstånd från staten Israels politik, till SSU:s skanderande ”leve Palestina – krossa sionismen” vid fjolårets förstamajdemonstration.
En sanning som står sig över tid är denna:
Det börjar ofta med judarna, men det slutar aldrig med judarna. Där antisemitismen tillåts växa kommer snart hatet mot andra grupper som anses avvikande och mindervärdiga också att sprida sig.
Gå till toppen