Hösten 1999 kom en lång och gänglig man ner i galleriet och önskade tala med galleristen. ”Det är jag”, blev mitt svar. Då presenterade han sig och undrade om jag vågade ställa ut hans konst. Jag blev smickrad, för i samma andetag nämnde han att; ”jag har hållit ögonen på galleriet och jag tycker om era utställningar”. Sedan blev vi vänner. En vänskap som varade återstoden av hans liv.

Allan Friis föddes 1931 och debuterade redan som 19-åring tillsammans med Max Walter Svanberg. Han hade redan då inspirerats inte bara av imaginisterna utan även av den dansk/holländska COBRA-gruppen. Allan var även en skicklig tecknare och delade med sig sina kunskaper som bildlärare bland grundskolorna i Lund och Malmö.

Allan har under årens lopp utmanat och retat etablissemanget, som många gånger försökt tysta och refusera honom. Men Allan Friis arbetade oförtröttligt vidare, alltid med humorn inom räckhåll. Han var en knivskarp betraktare och hans tidlösa målningar speglar kritiskt vår samtid.

Vill man förutse framtiden är det en bra början att reflektera och studera Allans måleri från 50-talet och framåt. Där finner man svaren. Han förutsåg och kommenterade tidigt de kommande klyftorna i samhället, utanförskapet, miljonprogrammets fasor och nackdelar, dess negativa påverkan på individen. Han ville skapa ett rättvisare samhälle och poängterade hur viktigt det var, att vara medveten om vad som sker runtomkring oss, och vara uppmärksam på de växande orättvisorna och klasskillnaderna.

Hans uppmärksammade utställningar på Lunds Konsthall 1974 ”Vi sitter i samma båt ” och på Malmö Konsthall 1977 ”Människor i förort (Rosengård)” ledde till att han blev bekant för den breda publiken. Därefter följde att antal utställningar på konsthallar runtom hela Sverige.

Allan Friis är representerad av Malmö Konstmuseum, Stockholms stads samlingar, Ystad Museum, Renströmska Museet i Göteborg samt Moderna museet. För sina konstnärliga gärningar erhöll han Malmö Stads Kulturstipendium och Svenska Statens Konstnärsstipendium.

Han var inte bara en av våra viktigaste och skarpaste samtidsmålare, utan även en samhällskritisk författare. Han utgav ”Ingen kan tvinga mig”, 1983, och ”Vår schizofrena skola”, 1986. För dessa erhöll han Statens Kulturråds litteraturstöd. Allan hann även med att producera ett flertal kortfilmer och en del av dem finns att se på Youtube.

Vi hann göra tre utställningar på galleriet i Malmö. Den första ”Entartete Kunst” anspelade på nazisternas utställning 1937 och som turnerade runt Tyskland för att visa urartad eller vanställd konst. Allans utställning var ett ironiskt inlägg till det samtida konstetablissemangets utrensning av ”obekväm” konst.

Sedermera följde utställningarna ”Konsekvenser” och ”Dagboksbilder”. Senast Allan Friis målningar kunde ses var på Moderna museet i Malmö år 2017 med utställningen ”Malmö Brinner”.

Nu har Allan lämnat oss, jag saknar våra samtal där vi, trots våra ibland helt skilda politiska åsikter, sammanlänkades i vårt intresse för konsten, och vikten av att konstnärerna kunde arbeta oberoende och fria från konstetablissemangets ekonomiska intressen. Han efterlämnar ett stort tomrum efter sig men som lyckligtvis fylls med hans stora konstgärning.

Ulf Carlson