Hösten 1999 kom en lång och gänglig man ner i galleriet och önskade tala med galleristen. ”Det är jag”, blev mitt svar. Då presenterade han sig och undrade om jag vågade ställa ut hans konst. Jag blev smickrad, för i samma andetag nämnde han att; ”jag har hållit ögonen på galleriet och jag tycker om era utställningar”. Sedan blev vi vänner. En vänskap som varade återstoden av hans liv.