Trots ett tämligen starkt naturintresse har jag aldrig lyckats förmå mig att intressera mig för fåglar. Jag kan namnge mängder av rara örter, men kan knappt skilja en skata från en kråka och måste hela tiden fråga min sjuåring vad fåglarna i trädgården heter. Det är någonting med fågelns ovilja att låta sig betraktas som ställer till det. De sitter inte still, de gömmer sig på otillgängliga platser, de är lättskrämda och i flykten till förvillelse lika. Just detta, att fåglar för en till stor del dold och svåriakttagbar tillvaro, menar författaren Jonathan Franzen i reportaget ”Osynliga förluster” är ett av fågelkollektivets stora problem. I dagens värld krävs en mänsklig insats för att bevara många fågelarter, och den insatsen är avhängig att människor bryr sig – vilket förstås är svårt om man inte vet att det finns något att bry sig om.