Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Julia Svensson: Nybyggda bostadsområden är för fula och torftiga

Men det finns fina moderna hus i Malmö och Lund att ha som förebilder, skriver Julia Svensson.

Hyllie snett från ovan.Bild: Lars Brundin
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Allt fler efterfrågar byggnader i klassisk stil. I sin jakt på nya profilfrågor tar Sverigedemokraterna, likt den några år gamla missnöjesgemenskapen Arkitekturupproret, till konflikten mellan nytt och gammalt. Konservatism ställs mot modernism (DN 2/1).
Att säga “vi vill bygga i gammal stil” är ett enkelt sätt att få folk att hålla med. Vi lär oss redan som barn att arkitektur från förra sekelskiftet och tidigare är vacker och ger hög status.
I den här retoriken ställs de äldre husen mot massproduktion – både modernismens miljonprogramsförorter och dagens nya stadsdelar. Märk väl att kritiken mot 1960- och 1970-talsområdenas utseende ofta grundar sig på sociala problem som trots allt har andra orsaker än husens stil.
Sveriges nybyggda stadsdelar har andra problem. Arkitekturkritikern Annica Kvint, som i Dagens Nyheter (23/1) reagerade på SD-utspelet, anser helt korrekt att missnöjet med dagens byggande inte bara har med husens utseende att göra. I många nya stadsdelar står husen alltför tätt. Förskolegårdar är för små och hårda för att gynna barnens utveckling. De parker som finns i äldre stadsdelar saknas i de nya – vilket drabbar både människornas trivsel och stadens ekosystem.
Brf Tenoren i Malmö, av Johan Celsing Arkitektkontor, är ett lyckat exempel på modern arkitektur.Bild: Ioana Marinescu
Kvint har rätt i att dessa frågor inte går att lösa med stilriktningar från före 1920. Det vore varken särskilt genomtänkt eller ekonomiskt försvarbart. Äldre stilar grundar sig på en helt annan samhällsekonomisk ordning än den vi har idag och att producera äldre stilar industriellt skulle inte bli lyckat. Tyvärr gör hon misstaget att ställa problemen med stadsplanering och exploatering över de estetiska frågorna, när de borde stå jämsides.
Estetik är nämligen också en hållbarhetsfråga.
Det är lätt att hålla med om att många nybyggda områden är estetiskt torftiga. Men stil är inte huvudfrågan. Skönheten hos äldre hus handlar inte om klassicistiska ornament och spröjsade fönster. Det fina med dem är att de håller genom decennierna. Skönheten handlar mer om byggmaterial och omsorgsfullt utförda detaljer: att husen är i sten, att mänskliga händer byggt dem, att fasadens tegel eller puts går att bättra på, att fönstren är i trä och har tagits om hand. Dessutom har bostäder i äldre hus kvaliteter som rejäl takhöjd och höga fönster där ljuset faller in. Allt detta går att tänka på när man bygger moderna hus med vår tids teknik. Men också när man renoverar äldre hus – till exempel är aluminiumfönster billiga men förstör husets utseende.
Ett vackert hus 2020 är ett hus som fortfarande är vackert 2100. Skåne har en stolt tradition av kvalitativa moderna bostäder, till exempel Ribershus, Malmgården och Friluftsstaden av byggmästaren Eric Sigfrid Persson i Malmö, eller Planetstaden i Lund av Sydneyoperans arkitekt, den danske Jørn Utzon.
Våghuset i Limhamn, av Johan Celsing Arkitektkontor.Bild: Ioana Marinescu
Men att samhället sedan decennier slutat bry sig om bostadsdesign gör att stilpopulister idag får gehör. I Sverige finns kvalitetsarkitektur knappt ens i högprofilerade områden. Där ser man i stället en onödig och dyr cirkus av lustiga balkonger och varierade fasader. I mindre exklusiva områden är fasaderna ofta helt detaljlösa och täckta med billiga fasadskivor. Den som håller i pengarna (byggbolaget) är den som bestämmer och den som bryr sig om skönhet (arkitekten) blir ofta utbytt om hen krånglar. Men det är också ett konsumentproblem: svenskar accepterar fula hus. Varför skulle byggbolagen anstränga sig mer, när de lyckas sälja det som är halvdant? Det räcker med en studieresa till Köpenhamns nya områden i Carlsberg eller Nordhavn för att se bättre utförda flerbostadshus än här hemma.
Arkitekturbranschen har i sin tur kapitulerat och ersatt kvalitetsdiskussionen med fluff om “hållbar stadsutveckling”. I dag är det lättare att hävda nyttan med att vara ”klimatsmart” än nyttan med ett mer abstrakt värde som skönhet. Naturligtvis ska stadsutveckling vara hållbar. Men eftersom allt byggande, både det i trä och det högteknologiska, innebär enorma påfrestningar på miljön är det mest hållbara att bygga hus och miljöer som håller sig vackra länge.
Detalj från Våghuset i Limhamn.Bild: Johan Celsing Arkitektkontor
I mängden av bostäder som byggts i Sverige på senare år finns naturligtvis inspirerande undantag. Kring Helsingborg finns radhusområdet Raus Vång, ritat av danska Vandkunsten och HSB Rosmarinen av Griab, som båda belönats med Sveriges Arkitekters bostadspris. I Limhamn finns Våghuset, ett alldeles nytt kvarter av Johan Celsing, med inslag av ljust glaserat tegel. Av allt det nya i Malmö hamn är det Brf Tenoren, ett bostadshus i rött tegel av samme Celsing, som kommer att stå sig.
Använd dessa hus som förebilder i stadsbyggandet. De visar att vardagsarkitektur kan vara enkel och vacker på samma gång – och att små medel oftast är bättre än yviga gester. Men kom ihåg att goda bostadsmiljöer kräver noggrannhet från första skissen och genom hela byggproceduren. Inom arkitektur och byggande uppstår skönhet aldrig av sig själv.
Gå till toppen