Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Christine Antaya: Det är inte barnens närvaro i konstrummet som ska diskuteras, utan föräldrarnas

Att Agnes Lidbeck störs är inget att lasta barnfamiljerna för.

Kultur, text om barn på konstmuseer.Bild: Jenny Rydqvist Peter Dejong/AP/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Agnes Lidbeck ondgör sig i DN över konstmuseers vilja att locka barnfamiljer. Hon förstår inte varför man tar med fyraåringar till Moderna museet, när de aldrig skulle få följa med till ”I väntan på Godot”. ”Den vuxne besökarens möte med det konstnärliga uttrycket ska skyddas från klibbiga små händer”, skriver hon.
Detta är uppenbarligen skrivet för att provocera, kryddat med förakt för funktionskläder, för att locka fram barnperspektivets tillskyndare. Men jag vill även försvara konsten.
Liksom Lidbeck tycker jag att kulturen ska tas på allvar och inte bara vara ett lättsamt söndagsnöje. Men en strikt syn på barnkultur och vuxenkultur som två absolut särskilda kategorier gynnar ingen. Det är nedslående att tänka på att även om vuxna hastar runt med sina små barn på teater och konserter så upphör den kulturkonsumtionen en bit upp i skolåldern.
Barnkulturen tycks sällan fungera som en inkörsport. För att uppskatta kultur som kräver ”koncentration, abstraktionsförmåga och referensrikedom” krävs en introduktion. Den kan bestå i att redan från ung ålder ibland gå på konstmuseum, och titta, se, tänka (barn kan bara titta - inte se och tänka, enligt Lidbeck).
Museet, särskilt det med gratis inträde, har fördelen att den inte kräver en utmätt tid av tystnad. Självklart bör ingen springa runt eller fingra på verken, men att tro att ett litet barn inte kan uppskatta mötet med konst, om det så är en gammal oljemålning av en fisk eller en nygjord installation med mjuka mattor och färgglada lampor, är att grovt underskatta barnets förmåga.
Att dessutom skriva att det är fritt fram för föräldrar att hemma introducera barn för ”svåra verk”, men inte i offentliga rum, vittnar om ett perspektiv i vilket det inte är ett problem att en individs medfödda förutsättningar får styra det hen upplever. Jag tröstar mig med att tänka på violinisten i Malmö som cyklar runt till skolor och spelar Bach för barn vars föräldrar inte har råd eller skulle komma på idén att ta med dem på Nallekonsert.
Att Agnes Lidbeck störs i sin kontemplation är gissningsvis inget att främst lasta barnfamiljer för. Jag är minst lika benägen att störas av någon i medelåldern som högt proklamerar att de minsann skulle kunnat måla den svarta fyrkanten själv medan hens sällskap letar efter det mest selfievänliga i utställningen, än en liten individ ”i bävernylon”. Och säg den genomsnittliga vuxna museibesökare som inte tillbringar mer tid i shoppen eller caféet än i själva utställningen.
Som bekant gör barn inte som vuxna säger, utan som vuxna gör.
Gå till toppen