Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Ett drama utspelar sig varje gång vi passerar

En tom plats – men ändå inte, skriver Marianne Lindborg.Bild: Bengt Arvidson
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Jag cyklar över Stadiontorget – heter det så? Till vänster Eleda stadion och till höger Malmö Stadion. Vid Stadionparken finns nu en tom plats. Det är inte länge sedan det var invigning med tal och sjungande skolklasser. Så stod den stora statyn där och blänkte, fångad just i steget med utsträckta armar, på väg, en bild av kraft, lust och kanske också hopp. Folk kom och gick, strosade runt en stund och tittade, fotograferade varandra vid statyn; skickade kanske bilderna till sina barn, kanske till någon annan plats i landet.
Nu arbetar ett par stenläggare med att avlägsna de sista spåren; de tar bort de graverade plattorna som berättade om Zlatans bedrifter och knackar dit små gatstenar i stället. Snart kommer det inte att finnas något spår kvar. Platsen kommer att vara tom.
Men ändå: den kommer att vara tom på ett helt annat sätt än tidigare. Här har ett drama utspelats: den glänsande hjälten med segergesten mitt i ett språng, sedan förnedringens klotter och plastpåsar, ärr av sågar och stympning och till sist ett fullständigt fall, sågad vid fotknölarna, bortförd, avlägsnad
Men varje gång vi går förbi platsen kommer ett drama att utspelas. En tom plats – men ändå inte. Det var här den stod. Kanske berättar platsen mer nu än då. Tom, men ändå inte.
Marianne Lindborg
Gå till toppen