Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Hans ansikte brände sig fast på näthinnan

”I intervjuer talade han ofta om sitt skådespeleri som en flykt undan sig själv och sina plågsamma barndomsminnen av antisemitism och klassförakt.” Michael Tapper minns stjärnan som tog sig från botten till toppen.

Kirk Douglas i ”Spartacus” 1960. Skådespelaren sörjs närmast av hustrun Anne Buydens och barnen Joel Douglas, Peter Douglas och Michael Douglas, som gick i faderns fotspår och själv blev Hollywoodstjärna.Bild: Universal
Få ansikten har en sådan förmåga att bränna sig fast på näthinnan som Kirk Douglas, märkt eller förvridet av smärta, äckel, förnedring, självförakt, hat och revanschlust. Sönderslaget i boxningsringen i genombrottsfilmen ”Champion” (1949), vanställt av att ha fått ena ögat uthackat i ”Vikingarna” (1958), fruset i en plågad grimas efter att ha fått ena örat avskuret i Vincent Van Gogh-biografin ”Han som älskade livet” (1956). Oftast var det emellertid ett annat våld som satte spår i hans upproriska uttryck med sammanbitna käkar och brinnande ögon, det förtryck som ett orättfärdigt samhälle trasar sönder själen med.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen