Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Resurserna till bup måste ökas – och det är nu våra barn behöver hjälp

Depression är en potentiellt livshotande sjukdom. Om barnet vore fysiskt sjuk, hade stödet varit annorlunda då? Det frågar sig insändarskribenten.Bild: Sandra Henningsson
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Att stå bredvid en ung människa som försöker hitta sig själv och sin väg mot vuxenlivet, och samtidigt är drabbad av psykisk ohälsa, är mycket svårt. Genom ångestattacker och sömnlösa nätter, självdestruktivitet och uppgivenhet försöker vi föräldrar stötta och handleda så mycket vi kan. Vi känner oss maktlösa. Vi är trötta.
Mitt barn är 16 år och har sedan 2017 kontakt med bup för problem med återkommande depressioner och panikångestattacker. Vi träffar ständigt nya läkare och får dra vår historia från början. Även om läkarna är kompetenta, vänliga och empatiska och säkert gör sitt bästa, saknas kontinuitet och uppföljning. Den enda konkreta hjälp vi får är medicinering. Dottern står i kö för psykologkontakt, men inget händer.
Under de perioder då mitt barn mår sämre är det väldigt svårt att få kontakt med bup, trots att hon är patient och inskriven där. Senaste det hände ringde jag ett otal gånger till en vänlig receptionist som skriver meddelande till den medicinska personalen. Ingen hör av sig. När jag till slut bryter ihop i telefonen i förtvivlan över situationen får vi äntligen tid hos en påtagligt stressad läkare som höjer medicindosen.
Det sägs att den högre medicindosen ska följas upp men så sker inte. Mitt barn får biverkningar med nedsatt aptit och mer ångest. Vad ska vi göra? Jag ringer åter till bup och lämnar meddelande men ingen återkommer. Detta ställer oss föräldrar i en svår situation. Ska vi låta vår dotter fortsätta med den högre medicindosen och hoppas på att biverkningarna går över? Ska vi på eget bevåg sänka dosen? Hur kan vi, som inte är medicinskt utbildade, tvingas ta medicinska beslut för vårt barn?
Vi väljer att sänka dosen och biverkningarna går tillbaka. Några veckor senare fördjupas depressionen igen. Vårt barn är sexton år och går i gymnasiet, nu kan hon inte gå i skolan. Hon orkar inte iväg utan ligger i sängen plågad av ångest och svarta tankar. Vi föräldrar är än en gång hjälplösa. Vi står bredvid ett älskat barn och ser henne sjunka allt djupare ner. Återigen samtal till bup. Återigen lämnade meddelanden och ingen som hör av sig.
Att leva nära en deprimerad tonåring är svårt. Vi föräldrar och syskonen påverkas i högsta grad av situationen. Vi får åka akut från arbetet när panikångesten slår till. Syskon får stå tillbaka och bär samtidigt ständig oro för sin sjuka syster. Något stöd till oss som familj finns inte.
När jag skriver detta har vi precis fått reda på att läkarbesöket i februari, som varit planerat sedan innan jul, är avbokat. Den nya medicinen skulle utvärderas. Vi har frågor om biverkningar och vår dotters mående. Vi behöver veta om dosen ska justeras och vi behöver intyg till skolan för att vår dotter inte helt ska åka ur systemet. Men när någon ny tid kan erhållas får jag inte besked om när jag ringer bup. Vem tar det medicinska ansvaret för vårt barn? Depression är en potentiellt livshotande sjukdom. Om barnet vore fysiskt sjuk, hade stödet varit annorlunda då? Jag tror det.
Vad är kostnaden, ekonomiskt och mänskligt, för alla unga människor som lider av psykisk ohälsa? Vad innebär utebliven hjälp i form av avhoppade skolgångar, utanförskap och därmed risken för ännu mer psykisk ohälsa? Hur ska vi föräldrar ensamma kunna lotsa våra barn tillbaka till livet i en snårskog där vi inte bara slåss mot ångesten och depressionen utan också mot ett sjukvårdsystem som helt uppenbart vänt oss ryggen?
Det behövs mer resurser till bup – nu. Det behövs bättre organisation och fungerande rutiner – nu. Det är nu vår dotter, och så många andra unga människor, mår dåligt. Det är nu vi behöver hjälp!
Mamma till A
Skribenten är anonym av hänsyn till sitt sjuka barn.
Gå till toppen