Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Barnhemsturismen gör barnen till inkomstbringande råvaror.”

I många låginkomstländer kan bristande kontroll göra barnhemmen till en rekryteringsplats för människohandel och utnyttjande, skriver Peter Singer och Leigh Mathews.

Flicka på barnhem i Kambodja. Hur ska en turist kunna skilja ett bra barnhem från ett som utnyttjar barn? Svaret är att det kan ingen, skriver Peter Singer och Leigh Mathews.Bild: Andy Eames
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Angelina Jolie, Madonna, Melania Trump och Kanye West har alla på senare år besökt barnhem i låginkomstländer och fått mycket uppmärksamhet i medierna. ”Medvetna” turister följer i deras spår. Många lägger in besök på hem för föräldralösa barn som ett evenemang mellan den lokala marknaden, konsthantverkaren och det historiska minnesmärket.
Researrangörer lanserar barnhemsbesöken som en sorts etisk turism som ger välbärgade västerlänningar möjlighet att göra något för barnhemsbarnen. Det kan vara att leka med dem, ge dem en kram eller att skänka pengar till barnhemmet. Många turister håller kontakten och skickar bidrag regelbundet efter att de kommit hem igen.
Goda avsikter är emellertid inte mycket värda när de är dåligt underbyggda. Barnhemsturismen gör barnen till inkomstbringande råvaror som lyder under de ekonomiska lagarna om tillgång och efterfrågan. Det gynnar dem som driver barnhemmen, men det skadar barnen som lever där.
Många tror att det finns miljoner föräldralösa barn i fattiga länder som behöver mat, tak över huvudet och barnhem som kan ge dem vård och kärlek. Man föreställer sig att utan biståndsgivare från rika länder skulle många barn leva i yttersta armod och tvingas tigga eller sälja sina kroppar för att överleva.
Men det är inte sant.
Enligt FN:s barnfond Unicef finns det runt 140 miljoner föräldralösa barn i världen. Siffran är vilseledande eftersom Unicef definierar föräldralösa som ”ett barn som mist en eller båda sina föräldrar”. Runt 15 miljoner barn kallas dubbelt föräldralösa och har förlorat båda sina föräldrar. De flesta andra lever med den förälder de har kvar, och av dem som mist båda lever den största delen med sina far- eller morföräldrar, syskon eller andra familjemedlemmar.
Uppskattningsvis finns enligt Unicef mellan 2,7 och 8 miljoner barn på institutioner men åtminstone hälften, kanske uppåt nio av tio barn, har en eller båda sina föräldrar i livet.
Forskning bekräftar vad många hjälporganisationer har vetat länge: om man visar upp en bild av ett barn, med barnets namn och dess behov så är människor beredda att skänka högre belopp än om man bara beskriver behoven utan att knyta dem till ett visst barn.
Det är alltså inte överraskande att ett särskilt effektivt sätt att få in pengar är att låta besökare komma till barnhemmen, vara bland barnen, leka med dem, till och med krama dem. Det förklarar också varför nio av tio registrerade barnhem i Nepal ligger i de områden som besöks av flest turister.
För att få in bidrag behöver barnhemmen alltså ”föräldralösa” barn. Många anställer personer som ger sig iväg till avlägsna byar där de uppmuntrar fattiga familjer att sända sina barn till barnhemmen. De kan lova föräldrarna att deras barn får ett fantastiskt liv och en gedigen utbildning. Ibland ges föräldrarna en ekonomisk kompensation, och framgångsrika barnrekryterare får en extra ”hittelön”.
När barnet kommit till barnhemmet måste det umgås med besökarna oavsett om det vill eller ej. En del barn får med avsikt för lite eller dålig mat för att deras elände ska göra besökarna frikostigare. På andra barnhem lär man barnen berätta lögnhistorier om sina döda föräldrar och hotar med straff om de vägrar.
Det finns naturligtvis barn i låginkomstländer som inte kan tas om hand av sina föräldrar, och det finns utmärkta barnhem som har barnens bästa för ögonen. Men institutionsvård är inte den bästa uppväxtmiljön för något barn. De senaste 70 årens forskning visar övertygande att ett barn som växer upp på barnhem klarar sig sämre än det som haft en familj. Följderna av att leva på en institution gör sig gällande under barnets hela liv och påverkar ofta också nästa generation.
Hur ska en turist då kunna skilja ett bra barnhem från ett som utnyttjar barn? Svaret är att det kan ingen, för det finns inga bra barnhem. Det finns barn som lever under så desperata omständigheter att de kortsiktigt har det bättre på barnhem. Men i många låginkomstländer kan bristande kontroll göra barnhemmen till en rekryteringsplats för människohandel och utnyttjande.
Systemet med barnhem har alltså uppenbara brister, men så snart en researrangör ombeds sluta med turistbesöken kommer motfrågan: ”Men hur går det då för barnen?” Svaret är att utan turistbesöken skulle de flesta barn som är på barnhemmen aldrig ha hamnat där. De skulle ha varit kvar i sina byar och haft bättre livsvillkor där. Om efterfrågan på barnhemsbesök, som researrangörer lockat fram hos välvilliga turister, plötsligt upphörde skulle behovet av ”föräldralösa” barn genast bli avsevärt mindre.
De barn som nu lever på barnhem lider ofta av följderna av olika trauman, institutionalisering och anknytningsproblem. Det de behöver är specialiserad vård omgivna av en familj. Pengarna som donatorer nu ger till barnhemmen för att hjälpa barnen, bör omdirigeras till organisationer som arbetar för att återanpassa barnhemsbarn i familjer och i samhället, och gå till organisationer som försöker hindra familjesplittring genom att hjälpa dem som lever i extrem fattigdom.
Peter Singer, professor i bioetik vid Princetonuniversitetet i USA. Han har skrivit en rad böcker i olika ämnen och många finns översatta till svenska.
Leigh Mathews, en av redaktörerna för boken Modern Day Slavery and Orphanage Tourism (Modernt slaveri och barnhemsturism).
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Gå till toppen