Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ann Lingebrandt: I dagens hårda förlagsklimat tar Johan Heltne en stor risk

Debatten rasar medan bokbranschen krymper och författarna blir produkter. Ann Lingebrandt skriver om vem som vinner och vem som försvinner i framtidens litteratur.

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Ett sätt för en författare att dra uppmärksamhet till sin bok kan, paradoxalt nog, vara att dissa den. Om det stämmer att intresset för Johan Heltnes fjolårsroman “Emil” dog strax efter lanseringen, så lyckades han med konststycket att återuppliva det genom att i en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter (17/1) konstatera att den nog inte blev helt lyckad.
“Emil” handlar om en man som först döms för en våldtäkt och sedan frias, men fortsätter leva i skuggan av det eventuella brottet. Han kan inte minnas vad som verkligen hände – förgrep han sig faktiskt på kvinnan han är förälskad i? – och vågar inte längre lita på sig själv.
I det ursprungliga manuset var, enligt Heltne, osäkerheten i händelseförloppet större, men förlaget fick kalla fötter och krävde strykningar och omarbetningar som tydliggjorde skuldfrågan. Han gav efter, och ångrar sig i efterhand: “Det är ett sånt moraliskt och konstnärligt självmål att jag skäms när jag berättar om det.”
Trots att boken landade rakt i Metoo-tider och borde ha varit hett stoff bjöds Heltne inte in till debatter eller ens Bokmässan. För att “Emil” inte blev tillräckligt bra? Även om den nu inte blev det – själv skulle jag säga att den utan att vara en helgjuten roman duger utmärkt för tv-soffsamtal och panelpolemik – vill Heltne tolka både förlagets klåfingrighet och tystnaden efteråt som ett tecken på den samtida ängsligheten och åsiktslikriktningen.
Är han då mest en gnällpelle som genom att ropa “censur” fått en chans till extra rampljus? I uppmärksamhetsekonomin kan också att såga sig själv vara en framgångsrik strategi.
Konkurrensen i Metoo-genren var hård i fjol, även om det nu inte gavs ut så många böcker just ur en manlig förövares perspektiv – Thom Lundbergs “Föreställningar” var en annan, året innan kom Henrik Bromanders “Bara en kram”. Kanske är det, som Arazo Arif skriver i en replik i DN (29/1), helt enkelt så att de kvinnliga författarna stal showen, precis som det var kvinnornas berättelser som stod i centrum för Metoo.
Det går också att tänka sig – inte minst med tanke på Heltnes beskrivning av hur han grälar med en förlagsrepresentant om sitt manus – att han kommit på kant med sitt förlag och att de därför inte backade upp hans bok.
Visst kan det vara provocerande med en trots allt kritikerhyllad författare som knorrar över bristande uppmärksamhet på flera sidor i landets största morgontidning. Samtidigt tar Heltne en risk i dagens hårda förlagsklimat genom att framstå som besvärlig och otacksam. I en tid när förlagsjobb handlar mer om marknadsföring än manuspill klagar många författare tvärtom över att redaktörerna inte är tillräckligt engagerade och lägger sig i för lite.
Det gör diskussionen extra intressant: sällan får vi en så öppen inblick i tillkomsten av en bok – även om författare pratar vitt och brett om inspirationskällor, arbetstider och favoritpennor berättar de knappast om redaktörernas röda understrykningar.
Heltne-debaclet har flutit in i de olika debatter om svensk samtidsprosas tristhet som bubblar just nu. Expressens Daniel Sjölin (16/1) uppmanar författarna att gå hem och jobba fyra år till på sina medelmåttiga texter, Mikaela Blomqvist klankar i Göteborgs-Posten (29/1) ner på tjugofemåriga debutanter för att de inte är några nya Strindberg, Margit Richert är i Svenska Dagbladet (29/1) less på den självupptagna urbana medelklassen.
Utskällningarna rymmer väl både sanning och orättvisa generaliseringar. Är den svenska litteraturen för slapp är felet hur som helst knappast att redaktörerna varit för stränga.
Till syvende och sist kan man koka ner inläggen till frågan om vems berättelse som får synas. Håller vi på att drunkna i medelklassig autofiktion? Visst, den urbana vågen är stark just nu, men sådant ändrar sig snabbt och om ett par år blickar vi kanske återigen ut över leriga fält istället för bardiskar. Lika snabbt ändrar sig förstås inte vilka socioekonomiska grupper som söker sig till skrivarskolor eller överhuvudtaget drömmer konstnärsdrömmar.
Adderar man även Heltnes missnöje till soppan handlar det om vilka författare som får ta plats. Medan romaner förvandlas till färskvaror med kortare och kortare bästföredatum blir det allt starkare fokus på författaren själv och krav på egenskaper som går genom rutan. Vissa nunor syns överallt hela tiden, andra får inte ens sina femton minuter, oavsett litterära kvaliteter.
I Aftonbladet (5/2) beskriver Kristofer Andersson hur bokbranschens pågående omförhandling – läs: kraftiga nedskärningar – kommer att tränga ut de författare som inte sitter på egna resurser: “De som blir kvar kommer i hög utsträckning vara personer med privat fuck you-kapital på banken. Att pyssla med litteratur blir parnassens tidsfördriv.”
Vad blir det litterära resultatet av kombinationen svångrem och författarprofiler med medial genomslagskraft? Risken är förstås överhängande att en slimmad utgivning puffar fram välanpassade, hårdretuscherade förlagsprodukter snarare än egensinniga konstnärliga visioner. Den författare som förmår starta en debatt sitter hur som helst med trumf på hand.
Gå till toppen