Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: "Britterna är inte ensamma i sin ovilja att bli styrd av en EU-elit."

Jublande brexitanhängare firar att utträdet är ett faktum.Bild: Jonathan Brady
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Knappt hade Storbritannien lämnat EU förrän ordkriget om den framtida relationen var i full gång. Men om hur den kommer att gestalta sig vet vi inget. Mer vet vi däremot om vad som ledde fram till britternas beslut att vända EU ryggen. Varför inte prata om det?
Väl känt är att det hos britterna länge rått en närmast existentiell oro över förlorad nationell suveränitet och en beslutsamhet att återta den. Det var för att lugna dessa stämningar som den dåvarande premiärministern David Cameron 2016 begav sig till Bryssel med en lista på förslag på hur EU-medlemskapet skulle kunna förbättras. Två områden stack ut. Det ena handlade om de nationella parlamenten. Deras inflytande borde öka enligt Cameron. Ett förslag som borde gillas av de andra medlemsländerna. Ty de nationella parlamenten kan inte stoppa ett förslag från Bryssel. Oavsett hur eniga de är. Så är reglerna i Lissabonfördraget.
Den andra frågan tog sikte på den fria rörligheten av individer. Varmt omhuldad av EU-eliten och delar av medlemsländerna. Men samtidigt en frihet som skapat spänningar i unionen och som inte minst väckt britternas missnöje. Ty Storbritannien fungerar som en magnet för de miljoner EU-medborgare i öst som lämnat sina hemländer för att söka ett bättre liv i väst.
I en tidig rapport initierad av det brittiska överhuset, The Impact of Immigration 2007–08, utreds hur denna migration påverkat Storbritannien. Bland vinnarna ingår de som migrerat till Storbritannien, företagen som fått en större arbetskraft att välja bland och att anställa till lägre löner, och de hushåll som köper tjänster av migranterna.
Förlorarna var de andra. De som vare sig köpte tjänsterna eller anställde migranterna utan som istället upplevde en ökad trängsel på vägarna, i vården, på bostadsmarknaden, i skolorna med mera. Denna rörlighet ville Cameron se över. Inte avskaffa – utan bara göra det lite svårare att röra sig fritt i unionen.
Men EU-eliten sade blankt nej till britternas förslag. Ett oklokt beslut. Ty britterna är inte ensamma i sin ovilja att bli styrd av en EU-elit bestående av 751 (nu 705) parlamentariker av vilka inget ansvar kan utkrävas, en EU-domstol befolkad av jurister vars namn ingen känner till och vars beslut inte kan överklagas, och en kommission bestående av personer utan folklig legitimitet. Denna känsla delas av många EU-medborgare.
Tänk om EU-eliten istället gjort tvärtom. Välkomnat britternas förslag. Sett dem som ett viktigt inslag i ansträngningarna att öka EU:s folkliga legitimitet och med beslutsamhet gripit sig an uppgiften att genomföra de föreslagna reformerna. I vart fall verkat för att EU tog ett steg i den önskade riktningen. Då hade Cameron kunnat åka hem till sina väljare som en segrare. Någon folkomröstning hade inte ägt rum och britterna hade inte lämnat EU. Förmodligen hade EU också varit en bättre union med större folkligt stöd.
Men så blev det inte. Varför? Ville man bestraffa bångstyriga britter? Eller förstod man inte bättre? Det är frågor som borde ställas. Och besvaras.
Gå till toppen