Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Carl Rudbeck: ”Den radikala lösningen vore förstås att tillåta diverse kemiska preparat.”

Bild: Erik Nylund
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Så då har det hänt igen. Två svenska idrottare är misstänkta för dopning. Det vanliga dramat spelas upp. De anklagade bedyrar sin oskuld. De har ingen aning om hur de fått i sig den förbjudna substansen, det måste vara ett misstag, ett sabotage från en konkurrent eller kanske är det utomjordingar som har varit i farten. De mest fantastiska och osannolika bortförklaringar framförs.
På andra sidan står allvarliga män och kvinnor som lägger sina pannor i djupa veck och genast tar till fördömande brösttoner. Indignationens vågor svallar höga.
Jag måste erkänna att jag har svårt att känna någon större vrede eller överraskning över ytterligare två fall av misstänkt dopning.
Idrott är en global rörelse som omsätter enorma summor. För utövarna är det en karriär och en väg som kan leda ut ur fattigdom och mot ett liv i lyx och överflöd. Det är ju sällan finanselitens barn som blir idrottsstjärnor. De framgångsrika blir kändisar som får umgås med andra kändisar. De blir rockstjärnor.
Just det. Idrotten har blivit en del av underhållningsindustrin där droger länge har florerat. De har till och med ibland romantiserats i sångtexter av Nobelpristagare i litteratur.
Dessutom är världen genom en orättvis och ojämlik resursfördelning så inrättad att somliga utan egen förtjänst har begåvats med större talang än andra att sparka en boll eller slå en motståndare medvetslös. Lite droger ökar den jämlikhet som på de flesta områden framställs som ett eftersträvansvärt värde men uppenbarligen inte inom idrotten.
Idrotten erbjuder sådana fantastiska möjligheter att förändra tillvaron till det bättre, till exempel att gå från slummen i en afrikansk storstad till det ljuva livet i London eller Los Angeles. Det är alltså inte så konstigt att många faller för frestelsen att med kemisk hjälp ta en genväg till framgången eller, med andra ord, att fuska.
Den radikala lösningen vore förstås att tillåta diverse kemiska preparat. Då skulle vi i framtiden se idrottare som inte längre sponsrades av banker eller flygbolag utan av stora läkemedelsföretag. Dopningen skulle ske under någorlunda kontrollerade former och minska risken att de som tar preparaten förstör sin framtida hälsa. Ett sådant scenario har väl sina fördelar men är lika orealistiskt som att avkriminalisera narkotika även om det skulle förstöra marknaden för hänsynslösa drogkarteller som då inte längre kunde tjäna enorma summor på andras misär.
Inte heller kan vi gå tillbaka till den rena amatöridrotten där penningen var bannlyst och äran var allt. Att kämpa väl räcker inte längre, det enda som räknas är att vinna.
Funnes det en lycklig lösning på dopningsproblemet hade man nog hittat den vid det här laget. Men säkert är att man inte kommer att hitta den så länge man är fast i en gammaldags föreställning om rent spel och vägrar att inse att dagens olympiska spel har mera gemensamt med Woodstockfestivalen än med antikens olympiska lekar.
Gå till toppen