Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Europeisk solidaritet. Med vissa förhinder.

Ylva Johansson jobbar på med EU:s flyktingpolitik.Bild: Henrik Montgomery/TT
Detta är tidningens huvudledare. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Hon är något av den sista optimisten. Det ligger i hennes uppdrag. Hon kan inte, får inte, misströsta. Snart, helst nu i vår, ska den svenska kommissionären Ylva Johansson – förhoppningsvis – lägga fram ett nytt förslag till gemensam asyl- och migrationspolitik inom EU.
”Jag har blivit mer optimistisk än jag var innan jag började den här resan”, säger Johansson till Svenska Dagbladet. Hon håller inte med om att uppdraget är omöjligt.
Hennes rundresa till EU:s 27 huvudstäder pågår. Häromdagen gjorde hon sitt 19:e stopp. I Sverige, ett land där de delade meningarna om migrationspolitiken når ända in i regeringen – varje gång statsminister Stefan Löfven (S) uttalar sig om att Sverige behöver strama åt asylpolitiken vrider sig miljöpartister i våndor.
Sedan flyktingkrisen 2015 har läget på Europas flyktingpolitiska front legat låst. Nu är uppdraget från kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen att få till en nystart i migrationspolitiken, en nystart där Johansson förväntas snickra ihop ”nya former för solidaritet” mellan medlemsländerna. Det är ju ingen hemlighet att Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien bestämt säger nej till påtvingade kvoter av flyktingar.
Och ett flyktingtvång lär inte vara på gång. Just nu försöker Moderaterna få med sig sina kolleger i parlamentets partigrupp EPP, där även KD ingår, på den linjen.
Men vad de nya formerna för solidaritet består i, det vill Ylva Johansson ännu inte säga. Att somliga länder ska få ”köpa sig fria” genom att ekonomiskt ersätta stormottagande länder som Grekland, Italien, Spanien, Malta, Tyskland och Frankrike är givetvis en väg att gå.
En annan viktig ingrediens i en europeisk asyluppgörelse ser ut att vara ett mer aktivt EU. Unionen borde till exempel kunna ta ett större ansvar, dels för en ökad kontroll över unionens yttre gränser, dels för återvandringen.
Visst kan det låta som en truism, som ett självklart och måhända naivt påstående, när Ylva Johansson säger att ”det är viktigt att man gör skillnad på den som har rätt att stanna inom EU och den som inte har rätt att stanna och måste återvända”. Ändå kan just detta bli en pusselbit som får fler EU-länder att tro på en gemensam flyktingpolitik:
Att EU använder sina muskler till att upprätthålla reglerna. Att krafttag tas för att värna yttre gränser. Att trovärdiga avtal skrivs med tredje, mottagande, land om återvandring för dem som inte har rätt att stanna. Så kan tilltron öka till en gemensam och solidarisk EU-politik. Och underlätta den kompromiss som kan tyckas omöjlig.
EU är, i sina bästa stunder, en vacker skapelse. Många vill komma hit, förståeligt nog. Alla kommer inte att få lov att stanna. Men en asylsökande ska åtminstone mötas av en rättvis prövning i ett humant regelverk – inte av hänglås och taggtråd på land och dödsfällor till havs.
EU som politisk union måste lyckas i den snåriga flyktingpolitiken. För att komma vidare, för att kunna anta nya utmaningar.
Kommissionär Johansson gör rätt som odlar sin kreativitet och sin övertalningsförmåga. Och optimismen? Av den kan hon få stor nytta.
Gå till toppen